Han var gift och hade barn. Ägde ett hus och hade alla papper i ordning. Men sedan tog spriten över, och alla de saker livet hade gett honom, försvann. Frun, barnen, vännerna, ordningen på pappren, jobbet, skriver Viktor Banke.

Jag kom att tänka på en gammal klient häromdagen. Han arbetade under stora delar av sitt liv som tjänsteman, och trivdes med det. Han var gift och hade barn. Ägde ett hus och hade alla papper i ordning. Men sedan tog spriten över, och alla de saker livet hade gett honom, försvann. Frun, barnen, vännerna, ordningen på pappren, jobbet.

Huset hade han dock kvar ännu ett litet tag. Innanför dörren hopade sig breven. Främst från Försäkringskassan, inbillar jag mig, och slutligen från Kronofogden. I hörnen tornade dammet upp sig medan han söp ned sig. Myndigheterna gav dock inte upp, men deras enträgna omsorg och återkommande krav var tröstlösa. Han hade blivit en utböling, och kom att leva så under en stor del av sitt vuxna liv.

LÄS MER: Viktor Banke: Till dig som suttit bredvid mig i rättssalen

Jag började tänka på honom för att jag fick syn på hans akt bland arkiverade ärenden, och påmindes återigen om hur fascinerande det är med alla levnadsöden, individuella omständigheter och mänskliga mellanhavanden man möter i mitt yrke. Hursomhelst. Efter ett tag hopade sig de där kuverten från Kronofogdemyndigheten, och det blev utmätning. Eller, som vanligt folk skulle kalla det, vräkning.

Nu kunde han inte längre undkomma myndigheternas omsorg. Han fick plats på ett ålderdomshem, och det var där vi sågs första gången. Vårdaren som visade mig in berättade att han mådde allt bättre, sedan han kommit dit. Mindre sprit, mer godis, men framförallt ett omättligt behov av att snacka skit med personalen. Han var en skojare som under många år saknat åhörare.

LÄS MER: Det går inte en dag utan att jag är tacksam över att jag är pappa

Jag var där för att förbereda målet med honom. Vi satt utanför hans rum en ljummen vårkväll. Två plaststolar över några nedfimpade stenplattor. Han bjöd på godis och tog en sup ur en liten spritflaska han gömt mellan byxorna och höften. Sammanfattade läget i världen med att det är ”ett jävla skit”. Jag höll med. Han skrattade ett skratt som ledde till en hosta, och tände en cigarett. Sedan berättade han återigen hur kul det var att vara på boendet. Hur bra han trivdes. Han hade fått en gemenskap tillbaka. En glädje. Och så länge han höll sig någotsånär nykter var det inga problem med personalen. Det var fortfarande ljust ute, trots att det var sen eftermiddag. Fåglar kvittrade, det skulle bli sommar. Han tände en cigarett till. Det var en underbar stund.

Vi sågs i tingsrätten sen. Han smugglade spritflaskan förbi säkerhetskontrollen vid entrén, tog en liten sup, och gick in. När domen kom några veckor senare ringde jag honom, men då fanns han inte mer. Vårdaren sa att kroppen hade gett upp. Vi avslutade samtalet, och jag la undan akten. Ett helt människoliv, bara sådär.

+ Färre dricker. Nya siffror visar att unga dricker allt mindre
– Miljödebatten. Hur kan den inte ta fart?

LÄS MER: Cissi Wallin: Snubbar och gubbar – släpp fram oss

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset