"Vi har inte kommit så långt som vi borde ha gjort i denna fråga. Och de som kämpat mot hedersförtryck har inte fått det stöd de borde ha fått", skriver Metros kolumnist Viktor Banke.
"Vi har inte kommit så långt som vi borde ha gjort i denna fråga. Och de som kämpat mot hedersförtryck har inte fått det stöd de borde ha fått", skriver Metros kolumnist Viktor Banke.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det är nu 15 år sedan Fadime Şahindal mördades av sin pappa. Mördades för att hon ville leva sitt eget liv. För att pappan, mördaren, ansåg att hon vanhedrat familjen. Mordet fick mycket stor uppmärksamhet, men följdes av en trevande svensk debatt om hedersförtryck, som ännu inte riktigt lyckats landa i en bekväm position. Och jag känner att vi måste lära oss av det som varit och av det som är. Vi måste lämna den där osäkerheten nu.

LÄS MER: Låt oss diskutera problemen – men inte utifrån hudfärg

Man kan spekulera i varför vi inte kommit längre. Det lär väl spela roll att förövarna ofta härstammar från utlandet, eller att debatten om mäns våld mot kvinnor tenderar att fastna i vilket perspektiv som ska ha företräde: kön eller kultur. Som om det aldrig kan vara båda. Ska jag vara ärlig vet jag inte exakt var linjen bör dras, och jag tänker inte syna gränsdragningen i denna text. Jag är inte heller det minsta intresserad av att förhålla mig till de som tror att ett arbete mot hedersförtryck skulle slå mot invandrare i allmänhet. Som om invandrare i allmänhet skulle vara annat än vanligt folk från någon annan del av världen som ofta flytt just hedersförtryck eller andra former av extremism och övergrepp. Lika lite är jag intresserad av att lyssna på de som bara ser hudfärg som ett rött skynke. Som om våld mot kvinnor skulle vara reserverat män från vissa delar av världen. Man behöver inte arbeta med brottmål i många månader för att förstå att våld mot kvinnor är ett fenomen som återkommer i alla kulturer i hela världen.

LÄS MER: Kräver ökad kunskap om hedersvåld 

Trött på debatt som skymmer det verkliga problemet nöjer jag mig med att konstatera det jag ser i mitt arbete: Det finns en specifik hederskultur som män (och familjer) från vissa delar av världen utövar såväl i hemländerna som i Sverige. Som kvinnor (samt vissa män) får lida för. Denna kunskap räcker för att känna vrede över de 15 år som gått. För ärligt talat: Vi har inte kommit så långt som vi borde ha gjort i denna fråga. Och de som kämpat mot hedersförtryck har inte fått det stöd de borde ha fått.
Det finns idag inte någon särskild brottskod för hedersrelaterad brottslighet, och det är inte heller helt enkelt att definiera vad det är. Dessutom är mörkertalet sannolikt stort. Att öka kunskapen om själva förtrycket – och om dess omfattning – är med andra ord en nödvändig början. Svenska myndigheter måste få ett tillfredställande underlag att utgå från. Vi andra kan fortsätta genom att inte fastna i begreppsdiskussioner eller ge syre till de som blir jämställdhetskämpar bara när människor med annan härkomst kan misstänkliggöras. För när vi fastnar i fel fokus sviker vi de som är utsatta.

Nästa 15 år måste bli bättre. Ingen ska lämnas bakom.

+ Women’s march. Så otroligt mäktigt.
– Donald Trump är nu president. Herregud.

LÄS MER: Hedersvåldet fortsätter skörda offer

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset