Till Volt går nyduschade akademiker över trettio som kan föra sig, skriver Björn af Kleen.
Till Volt går nyduschade akademiker över trettio som kan föra sig, skriver Björn af Kleen.

Volt på Östermalm är lika an­strängt snyggt som ett nytt svenskt klädmärke. af Kleen tror dock menyn bör breddas för att krogen ska hitta sin publik.

Saknar kontur.

Första gången jag åt på Volt hade jag grundat med så vassa vodkadrinkar hemma hos Alex Schulman att mina intryck dagen efter tedde sig grumliga.

När jag gjorde ett återbesök på egen kassa några veckor senare insåg jag att det nog inte var vodkans fel trots allt. Även i nyktert tillstånd saknade rätterna på Volt smakmässig kontur.

Förrättens krabba för 150 kronor var småsliskig (ta kalvtungan eller rådjurstartaren för samma pris). Och även om huvudrättens lamm (med jordärtskocka, gul trumpetsvamp och salvia för 300 kronor) säkert var tillredd till perfektion var det bestående minnet ändå det av gourmetmässig ängslighet.

Den nyöppnade Östermalmsrestaurangen Volt kallar sig för gastrobistro, vilket i alla fall i min föreställingsvärld, antyder kvalificerad mat serverad i avslappnad miljö. Den beskrivningen rimmar än så länge illa med verkligheten. Volt är en tämligen självmedveten och elegant restaurang som saknar både bar och billiga matalternativ – två förutsättningar för det folkliv som bistrobegreppet vill suggerera.

Volt är inget ställe man spontanbesöker för bärs och burgare. Hit går nog mest nyduschade akademiker över trettio som kan föra sig. Volt lever därmed snarare upp till omvärldens traditionella fördomar om en Östermalmsmiddag – stift; dyrt; trendigt – än det riviga rajtantajtan med inomhusrökning och bukfylla som blivit områdets självbild. Också därför tror jag Volt kan få det kämpigt.

I värsta fall har man felbedömt sin kvarterspublik. Tre varmrätter för 300 kronor styck innebär för få valmöjligheter för en kvarterskrog. Och när man ber den i övrigt genomsympatiska kyparen om ett glas vin som passar bör han berätta att det går loss på 160 kronor.

Till kaffet – som bryggs av servitören vid bordet; espresso saknas – serveras en klassik sockerkaka gratis. Det lite retromässiga inslaget matchas med gammeldags skolplanscher över växtriket.

Det är svårt att tycka direkt illa om en krog som anstränger sig så mycket för att hitta en personlighet. Jag känner efter två besök samma ömhet för Volt som jag känner för svenska klädmärken som Fifth Avenue Shoe Repair eller Hope. Fint tänkt och duktigt genomfört, men ge mig något som lever.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset