Knappt hade man grävt sig upp ur det chocktillstånd som historien om Bobby skapade förrän det var dags igen för något nytt, så fruktansvärt och obegripligt att man inte trodde att det kunde inträffa på riktigt, utan bara i skräck- och våldsfilmernas värld. Men verkligheten överträffar ju som bekant alltid dikten, och den tragedi som utspelade sig i en lägenhet på Tungelstavägen i Västerhaninge i lördags natt, och som krävde en tolvårig flickas liv, är i allra högsta grad verklig.
Det som inte får ske skedde igen, och det dröjer nog inte länge förrän jakten på en syndabock är i full gång. För att hitta någon att skuldbelägga, att ställa till svars för den tragedi som skakat om vår trygga folkhemsbild blir viktigare än allt annat. Då känns plötsligt vårt eget samvete renare, oavsett om vi kunnat ingripa i det som inträffat eller inte. Varför såg ingen varningssignalerna? Någon måste väl ha märkt att allt inte stod rätt till i familjen! Grannarna, skolsköterskan eller kompisarnas föräldrar. Varför gjorde de inte något?
Fast det kunde ju likaväl ha varit jag som funnits i flickans närhet utan att se den hotande faran. Något dylikt kan faktiskt pågå mitt framför ögonen på oss själva dagligen utan att vi ser det. Eller vill se det.

Varje dag far barn illa i Sverige. De misshandlas, utnyttjas och lämnas åt sitt eget öde, att ta ett ansvar för sitt liv som inget barn ens ska behöva fundera över. Ändå sker så.
Barnens rättigheter går vilse i byråkratins korridorer mellan polis och socialmyndigheter. De försvinner i mängden av mer lyckligt lottade barn i skolans korridorer, eller i goda vuxnas ögon som inte orkar se att något är fel. För tänk om man gör något av välvilja som leder till en personlig katastrof för det berörda barnet och dess familj.
Samtidigt är barn inte heller alltid lätta att samarbeta med. Ett barn, om än aldrig så misshandlat och utsatt, är nästan alltid in i döden lojalt mot sina föräldrar, vilket också gärna utnyttjas av den vuxne förövaren. Och om någon gång ett barn försöker tala om att något inte står helt rätt till, löper det alltid en risk att inte bli trodd.

Den tolvåriga flickan som våldtogs och dödades av sin styvfar ville enligt uppgift hellre bo med sin pappa eftersom hon inte trivdes med mammans nye sambo. Ändå skedde inte så. Kanske för att vi vuxna ibland så gärna vill att saker och ting ska fungera bra och vara en idyll att vi blundar för de signaler våra barn sänder ut och i stället väljer att se dem som en tonårsnyck. Som något övergående. Kanske är problemet att vi vuxna ibland väljer att sätta våra egna behov och vårt eget väl före våra barns.
Att hitta en syndabock kommer knappast att hjälpa något av barnen som var där i lägenheten på Tungelstavägen i lördags natt. Deras barndom har redan tagits ifrån dem, fysiskt och psykiskt, och lämnat en bitter eftersmak som kommer att följa en av dem en lång tid framöver, tillsammans med en förlorad tillit till den gode vuxne. Kanske det däremot hjälper oss andra, som någon gång satt eller kommer att sätta våra egna behov före våra barns, att sova lite bättre om natten.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset