I kväll går Oscarsgalan av stapeln i Los Angeles. En av årets mest uppmärksammade filmer är Fifty shades of Grey, om ett sexuellt förhållande mellan en collegestudent och en stenrik entreprenör med förkärlek för bdsm-sex. Men Fifty shades är inget annat än en skildring av manipulativt beteende och sex som gränsar till våldtäkt, skriver debattören Zandra Hedlund, som hävdar att sex på film påverkar mer än många tror.

De mest tröttsamma argumenten i debatten kring Fifty shades of Grey är de som handlar om att det är en fiktiv berättelse och att den därför inte kan påverka vår syn på relationer, sexuella praktiker eller underbygga en skev syn på manligt och kvinnligt.

Om vi inte påverkas av populärkultur när det gäller sex och relationer, borde rimligtvis samma teori vara applicerbar även på andra faktorer, som skönhetsideal, vithetsnormer, heteronormer och cisnormer. Om vi inte påverkas av de budskap vi hela tiden matas med från kulturen vi växer upp i, vad påverkas vi då av? Vi måste kunna kritisera sexistisk populärkultur om vi vill se en samhällsförändring, precis som vi måste kunna kritisera homofobisk, transfobisk och rasistisk populärkultur.

En romantisk saga måste inte innefatta manipulativt kontrollerande beteende och upprepade scenarion där sexuella aktiviteter sker utan samtycke. Skulle det inte vara betydligt hetare om båda faktiskt är med på det som sker och utforskar det tillsammans? Att erotiska berättelser ständigt måste balansera på gränsen till våldtäkt för att anses vara upphetsande, säger en hel del om samhället vi lever i. Jag anser att alla sexuella aktiviteter ska ske med explicit samtycke. Om det gör mig till moralist är jag gladeligen moralist.

Nej, jag tror inte att en eller tre böcker som enskilt fenomen skapar våldtäktsmän och jag ser varken ner på läsarna eller deras förmåga att skilja på fiktion och verklighet. Det här handlar inte om Fifty shades of Grey, den råkar bara vara ett målande exempel på hur vi via populärkulturen ständigt matas med historier om vad som anses eftersträvansvärt och romantiskt. Historier som befäster bilden av män som starka och mäktiga och kvinnor som svaga och formbara. Vi matas med berättelser som förstärker bilden av att en kvinnas kropp aldrig är hennes egen samtidigt som vi pushar maskulinitetsnormer på männen som förväntas vara starka, ta för sig och aldrig visa känslor.

Utgår vi från populärkulturens snäva ramar, verkar transpersoner överhuvudtaget inte ingå några romantiska relationer, inte heller personer med synliga funktionsnedsättningar och i den mån homosexuella relationer porträtteras är det i princip alltid utifrån ett perspektiv där homosexualiteten i sig utgör ett problem.

Populärkultur bidrar till normalisering. Det vi läser om, ser filmer om och hör låttexter om påverkar vår världsbild. Här har vi ett val. Vi kan fortsätta reproducera en snäv idealbild genom att hylla de kulturyttringar som cementerar en patriarkal bild av romantik och befäster såväl könsmaktsordning som heteronormer och cisnormer, eller så ställer vi oss upp och efterfrågar kulturyttringar som bättre representerar den värld vi vill leva i.

Om vi vill se en verklig samhällsförändring behöver vi förändra synen på vår samtid och sluta upprätthålla de ideal som förhindrar detta.

Zandra Hedlund

Debattör och skribent

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset