ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Aldrig för sent att börja på nytt

Alexandra Pascalidou · 10 Jan 2013
Uppdaterad 10 Jan 2013
Aldrig för sent att börja på nytt

Aldrig för sent att börja på nytt


klar

Artikellänk är kopierad

Hej 2013. Nytt för i år är att jag har börjat leva som om jag ska dö. Som om jag plötsligt insett min egen dödlighet. Insett att min tid är utmätt. Insett att inget kan tas för givet. 

Som bortblåst är ungdomens känsla av evighet. Av tiden som en oändlig kvantitet som kan spenderas på de mest slösaktiga sätten, som att ligga i en soffa och peta sig i naveln. Tomma timmar av ingenting har ersatts av sprängfyllda timmar av någonting. 

Kanske var det mayaindianernas falska larm om jordens undergång. Kanske är det krisen som förändrat mina vänner. Kanske är det förlusten av människor som stått mig nära. Illusioner som sprack. Masker som föll av. Rökridåer som blåste bort. Stjärnglittrande skimmer som slocknade och blottade något jag anade. 

När alla nyårslöften nu är både utfästa och brutna får vi snart en andra chans med det kinesiska nyåret som infaller den 21 januari. I år är det ormens år. Det är dags att ömsa skinn. Att göra sig av med det gamla. Det invanda. Att släppa fram det undre hudlagret. Jag har i alla fall bestämt mig för ändra livsstil.

För att göra mer av det jag innerst inne vill och mindre av det som förväntas av mig. Att satsa mer av den tid som är kvar för dem som verkligen gjort sig värda det. Att ägna mer tid åt få, än mindre tid åt många. Att göra det som är viktigt för mig i stället för det som värderas som viktigt av andra. 

När jag sitter okammad och osminkad på en relativt ödslig strand på Koh Lanta i Thailand i ett tygstycke runt höfterna med min dotter som gör kullerbyttor i sanden kan jag inte hjälpa det flummiga filosoferandet som sköljer över mig.

När jag nu inte har tillgång till nätets konstanta uppdateringar om nedmonteringar inser jag att vi egentligen inte behöver så mycket. Att materiellt överflöd är ett kommersiellt konstruerat behov. Att vi hypnotiserats till hunger efter saker och prylar. 

Att det som verkligen är värt något i livet faktiskt inte kostar någonting. Inte ett öre för Ömhet. Noll för närvaro. Tröst. Havsbrus. Duggregn. Kärlek köps inte för pengar. Bländande vit snö eller mjölig sand. Ett vänligt ord. En välkomnande blick. Det är bara allt som är gratis vi kommer att minnas när vi dör.

Ingen kommer tänka tillbaka på sin första bil eller den där dyra drömsoffan som köptes på avbetalning. Det är den första kärleken och den sista smekningen vi bär med oss. Det är tacksamheten i våra barns blickar och främlingars godhet. 

Nu ska jag börja leva som om jag ska dö. Det är mitt löfte till 2013. Till ormens år. Och om jag misslyckas är det inte hela världen. I mitten på mars, vid vårdagjämningen, har vi det persiska/kurdiska nyåret neuroz. Det är med andra ord aldrig för sent att börja på ett nytt liv eller bryta ett nyårslöfte. Lycka till.

Johannes Anyuru. För allt han skriver.+ Läsvärd.

Alla dessa kvällstidningslöp: ”De tjänar mest där du bor” eller ”Ogifta som tjänar mest” – hur hjälper de mig?– Läser inte.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro