ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Arbetslöshet – helt i onödan

Göran Greider · 15 Okt 2012
Uppdaterad 15 Okt 2012

klar

Artikellänk är kopierad

Råkade slå på tv:n precis i det ögonblick Ulf Lundell äntrade soffan i ”Skavlan” i fredags kväll. Skäggig, med hästsvans och med något gåtfullt och gnistrande i blicken avvek han från alla de vanliga kändisarna som är vana att tala om sig själva i rutan. Återigen bekräftades regeln att de som är mest skygga inför medierna, och borde passa sämst där, är just de som gör sig bäst i dem. Skavlan ville prata om att Lundell sagt sig inte vara särskilt social och sångaren och författaren lyckades med hela sin varelse visa att det är sant. Och någon miljon tittare log varmt.  

Så kom en spontan och rungande applåd från studiopubliken. Det var när Lundell visade sin ilska över att skattepengar som ska gå till vården istället omvandlas till vinster i skatteparadis. Just nu är det enligt undersökningar en majoritet av svenska folket som håller med Lundell på den punkten. Därefter ställde han sig med sitt band och sjöng ”Är vi lyckliga nu”, en av låtarna på den nya plattan som heter ”Rent förbannat”. Sången handlar om utförsäljningar och avregleringar och tilltagande kommers på livets alla områden.

Vem var det egentligen som stod där och sjöng i ”Skavlan” med sitt band? Den åldrade rocklegenden? Ensamvargen som söker sin flock? Jag tror det var klassresenären Ulf Lundell, med rötter i vanlig arbetarklass, som fått nog av detta alltmer brackiga samhälle – och även av ett folk som nästan stillatigande låter det ske. Ulf Lundell är ju inte precis någon politisk aktivist. Proggrörelsen och han gick en gång skilda vägar och han har så mycket av odogmatisk buddhist och ordkonstnär i sig att han aldrig har eller någonsin kommer att inordna sig någonstans.

Men jag tror att Lundells ilska på den senaste plattan ingår i något större. Jag tror att det finns en hunger efter uppbrott, ja uppror, mot hela den nygamla ordning som kännetecknar vår tid: Vinster går före människor, sunda statsfinanser före sysselsättning och skattesänkningar är viktigare än att äldreomsorg och förskolor fungerar.

Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, tillägnar sin senaste bok de arbetslösa. Också han är rent förbannad över de avregleringar som skapade finanskrisen och den åtstramningspolitik som nu gör miljoner och åter miljoner människor i Europa och USA arbetslösa. Helt i onödan.

”Folket bygger landet”, sjöng Lundell i en urstark låt på nittiotalet och på den nya plattan återkommer raden igen – men Lundell grubblar över var folket är.

Ja, var är det? Jag tror för min del att Folket uppstår när det verkligen kollektivt ställer sig frågan ”Är vi lyckliga nu?” Och när det blir rent förbannat över ojämlikhet och girighet. Folkets ilska skapar folket.

 Sakta, sakta börjar min fru återhämta sig från ett brutet ben. Vad vi är beroende av våra kroppar! + Kroppsberoende

Sverigedemokraterna ökar i senaste partisympatimät-ningen. Förklaring? Att de övriga partierna saknar visioner. – Visionslöst 

klar

Artikellänk är kopierad

Göran Greider
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro