ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Avsked är ett socialt gissel

Fredrik Backman · 25 Nov 2012
Uppdaterad 25 Nov 2012

klar

Artikellänk är kopierad

Jag har svårt för avsked. Inte själva grejen med att skiljas från folk alltså, tvärtom, den innebär ju att man strax får gå hem och äta Ben & Jerry’s med tårtspade och spela Football Manager i underbyxorna så som Gud avsåg. Att skiljas från folk är min favoritdel med hela det sociala umgänget. Det är bara själva ceremonin som jag har svårt för. Ska vi luftheja bara? Fistbumpa? Den där fingertoppshigfajven som de kör i badmintondubbeln i OS? Kramas? Vilken kram? Den intima med armarna över-under eller liksom ”krysset” där min ena arm går över din ena axel och jag klappar dina revben med andra handen?

Ni vet den där jäveln som går in för helkramen direkt och kommer in snett, så hans andedräkt är i din eskimåpuss-zon, och han får panik och vinklar huvudet och labradorkysser dig på kinden. Den jäveln. Jag hatar att vara den jäveln. Och om rätt ska vara rätt så vill jag påpeka att det var DU som gick in för helkram efter att vi känt varandra i två timmar. Psyko. Jag försökte bara anpassa mig.

Halvkramen är ännu värre. Speciellt när den inte är ömsesidig. När handslaget blir en tumbrottning/halv highfajv av misstag, och ena parten instinktivt försöker fixa det obekväma genom att låtsas som att det var meningen och drar i din arm som en frikkin roddmaskin så att du språngskallar honom i munnen. Och sen är det plötsligt du som ska be om ursäkt för att han går runt och ser ut som skurken i Batman på kontoret i sex veckor efteråt. Det är samma typ av människa som skakar hand med dig och håller k-v-a-r handen medan han inleder en hel konversation. Som om han måste vara ihopkopplad med dig för att kommunicera. Är du hans Toruk i Avatar nu eller? Riktigt obehagligt blir det när man själv tror att det är dags att släppa, så man slappnar av i handen. Men släpper han? Icke. Så nu står man där med sin hand i en vinkel som om vi har det där rollspelet där jag är hertiginnan på 1700-talsmaskeraden som väntar på att han ska kyssa min ring. Igen. 

O ch så vet man inte vad man ska göra. Dra bort handen är ju oartigt och att spänna handen igen är lite creepy. Så man ler och försöker ta del i konversation medan man liksom försiktigt spänner handen lite, lite, lite i taget. Och efter en stund tittar han ner på sin hand och din hand och ser högst obekväm ut. Och sedan rycker han tillbaka sin hand och torkar den lite kränkt mot kavajen. Och då ska du stå där och vara helt ”alltså jag vet att det kändes som att jag smekte din tumme men det jag egentligen försök…”. Som om det är du som har problem här.

Så, ja. Jag har lite svårt för avsked. Och det här är min sista Metro-krönika. Det har varit ett äventyr. Nu kör vi Kennet Andersson-pistolerna bara och så pratar vi inte mer om det här.

Som lät mig härja här så här länge och inte blev arga på mig för att jag brände varenda deadline. Det har varit väldigt roligt. Men jag tror att vi alla kanske behöver en paus från mig nu.+ Metro-redaktionen 

 Min blogg ligger där. Om ni vill något. Och visst, ni går helt ”mäh varför ligger det här under MINUSTECKNET dårå!?” men jag ser det inte som ett minustecken. Jag ser det som ett halvt plus. Sluta negga. Fingertoppshighfajv.– Fredrik.cafe.se

klar

Artikellänk är kopierad

Fredrik Backman
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro