ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Begår harakiri i varuhuset

Johan Bergman Lindfors · 9 Dec 2012
Uppdaterad 9 Dec 2012

klar

Artikellänk är kopierad

Kvinnan bakom disken ger mig onda ögat.

”Jag köpte den för en knapp timme sen”, upprepar jag. ”Vadå använt den!?”

”Det är konstigt”, säger hon. ”Le Creuset brukar aldrig…”

Och så känner hon än en gång misstänksamt på sprickan jag upptäckte först hemma. ”Köpte du den verkligen i dag?”

Det är vid sådana här tillfällen jag liksom bara vill skrika: ”JAPAN!!!”

Samurajer, sushi och teceremonier i all ära. Men det är på sina expediter man känner ett land. I Tokyo måste man nästan trösta expediterna när de tårögda frågar om man accepterar inte bara en ny vara utan ett antal yen i kompensation. Där ber de om ursäkt för att deras engelska är bristfällig, eller för att toaletten (alltid gratis) ligger hela 50 meters gångväg bort. En inställning som går igen på flera områden: När jag var i Japan senast hade dåvarande premiärminister Naoto Kan ingen lön. Vi har inte gjort vårt jobb, sa han och menade tiden efter Fukushimahaveriet. Han tyckte att det var självklart att han skulle arbeta gratis, som en återbetalning till det folk han ansåg sig ha svikit. Föreställ er Reinfeldt och Borg skänka sina löner till svenska folket som ett ”Förlåt för arbetslösheten.”

Nej då, i Sverige får man istället kämpa för att få lämna tillbaka en helt ny, defekt vara.

”Ja! För en timme sen! Titta på kvittot då för satan!!!” Vill jag skrika och drömmer om att kunna förstärka mina ord med ett nyslipat samurajsvärd.

Men där och då slår det mig … Problemet som kanske trots allt finns med den japanska kunden-har-alltid-rätt-inställningen:

Seppuku. Eller harakiri som vi svenskar ofta kallar det. När att göra rätt för sig traditionellt sett är värt mer än själva livet.

För en sekund ser jag för mitt inre öga hur den svenska expediten framför mig får något östasiatiskt i blicken. Hur hon drar fram sitt sylvassa Wakizashi-svärd, ser mig djupt i ögonen och bugar och ber om förlåtelse för sina tillkortakommanden. Hur hon sedan utan att tveka för spetsen genom blusen och in i sin buk, skär vågrätt och lodrätt och därefter med tom blick låter inälvorna falla ut på golvet. Jag ser butiksdisken, golvet under mina fötter och min defekta Le Creuset färgas röd …

Nej. Tacka vet jag nog ändå lite svensk antiservice.

Hur det gick med ugnsformen?

Efter säkert en kvart av diskussioner, fler onda ögon och tillkallande av butikschef fick jag trots allt en ny.

Men nu är det nästan så att jag ångrar att jag tog emot den.

”FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”. För att den finns. Och för att den fyller 64 år idag. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!+ Mänskliga rättigheter 

 ”FN:s deklaration om de mänskliga skyldigheterna”. För att den fortfarande inte finns. Och för att så många länder och människor därför ännu lever i fattigdom och misär.– Mänskliga rättigheter

klar

Artikellänk är kopierad

Johan Bergman Lindfors
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro