ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Bögigt” är fortfarande fult

Fridah Jönsson · 25 Okt 2012
Uppdaterad 25 Okt 2012
”Bögigt” är fortfarande fult

”Bögigt” är fortfarande fult


klar

Artikellänk är kopierad

2002: Jag börjar lyssna på Alcazar. Jag älskar Andreas Lundstedt högre än något annat och jag börjar klippa ut allt jag läser om bandet. Av artiklarna lär jag mig att Andreas och Magnus Carlsson är tillsammans och av kommentarerna på bilderna på dem som jag lägger upp på Lunarstorm lär jag mig att bögar är äckliga.

2003: Alcazar gör årets Pride-låt och jag ritar regnbågsflaggor i tusch och sätter upp på min rumsdörr. En VUXEN PERSON som jag känner kommer på det oerhört roliga namnet ”Bögazar” och säger det så fort jag nämner bandet.

2004: Mian Lodalen vinner pris för Årets Bok på Gaygalan. Jag ser galan på TV och köper genast ”Smulklubbens skamlösa systrar”. Damen i kassan frågar om det är en present, tolvåriga jag svarar att ”nej, den är till mig själv”. Jag slukar boken och lär mig att detta med att vara lesbisk verkar ju faktiskt inte vara helt oproblematiskt, vilket man lätt kan tro om man växte upp med t.A.t.U. Att en manlig skivbolagsdirektör tagit fram två tjejer i skoluniformer för att spela lesbiska var inte alls något konstigt då, för de verkade ju kära när man läste Okej.

Vi spolar fram bandet åtta år, bläddrar förbi Peter Jöback Victoria Svensson Magnus Betnér Kajsa Bergqvist Anton Hysén Anja Pärson och alla andra som plötsligt måste berätta att de, som Betnér uttryckte det, ”kommit ut ur någon garderob som jag inte hade någon aning om att jag suttit i hela mitt liv”, och vi trycker play och det är 2012.

SVT visar ”Torka aldrig tårar utan handskar” om när hiv och aids kom till Sverige. Jag ser Rasmus och Benjamin som är så kära och lyckliga och inte vet att en av dem snart ska tyna bort. Jag ser Benjamins föräldrar som är Jehovas vittnen och som behandlar sonen på värsta tänkbara omänskliga sätt och jag ser Rasmus föräldrar som behandlar Benjamin på värsta tänkbara omänskliga sätt. Jag ser hur folk bloggar och twittrar och facebookar att vi aldrig får glömma hur samhället såg på homosexuella då. Då. På 80-talet.

Folk jag känner pratar fortfarande just i dag om fula kläder som ”bögiga”. Skolor är fortfarande hopplöst heteronormativa på livskunskapen/sexualkunskapen. Jag fick ett handskrivet vykort i veckan från en läsare som skrev att det var mer synd om de hiv-positiva männens fruar, som inte visste att de var gifta med bisexuella personer.

Och jag blir så ledsen och arg och rädd och jag tänker på meningen ur ackrediteringsmailet från Pride i år som löd ”Eftersom många av de som besöker Stockholm Pride inte vill eller kan leva öppet med sin sexuella läggning eller könsidentitet är det förbjudet att filma och fotografera besökare på Pride House och i Pride Park om de inte har gett sitt uttryckliga tillstånd. Vi ber er respektera detta.” och det gör ont i precis hela kroppen.

 ”Gilla hata horan” av Johanna Nilsson. Om nätmobbning och hat och ångest. + Om nätmobbning.

 Uppföljaren till ”Torka aldrig tårar...”-boken kommer inte förrän i januari. WHY?– Nästa Gardell i januari.

klar

Artikellänk är kopierad

Fridah Jönsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro