ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Cissi Wallin: Jag ska berätta varför "dagens småbarnsmammor" gnäller så mycket, Jenny Strömstedt

Cissi Wallin · 20 Sep 2017
Uppdaterad 20 Sep 2017
Kraven på hur en engagerad och kärleksfull mamma ska vara har skruvats upp markant, skriver Cissi Wallin.

Kraven på hur en engagerad och kärleksfull mamma ska vara har skruvats upp markant, skriver Cissi Wallin. Foto: Hasse Holmberg/TT


Inför mammamaffian med duktighetskomplex verkar det i stort sett omöjligt att göra rätt, skriver Cissi Wallin.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jenny Strömstedt skrev nyligen en uppmärksammad Expressen-krönika – om dagens klago-föräldrar. Fattar att Jenny vill peka på det viktiga barnperspektivet. Men skulle vilja att vi stannar upp och rannsakar kring päron då, innan internet, kontra nu. Var det lättare att vara förälder förr? Gnälldes det mindre då? Engagerades det mer i barnen då?

Är det bara jag som har som har minnesbild från barndomen om hur närmsta vuxen alltid satt med näsan i en korsordstidning? Var det bara jag och mina kompisar som var ”nyckelbarn”? I dag skulle man ju bli soc-anmäld om man skickade hem en åttaåring själv. Våra päron rökte. Herregud, vad de rökte. Till och med fröknarna på dagis rökte. Stod i en cirkel några meter bort från sandlådan, sög på sina Blend och tjötade. Mina föräldrar lekte aldrig med oss. Vi fick hänga på deras liv, inte tvärtom. Vi fick kolla film på tjockteve i gillestuga en hel kväll medan de åt fondue med Nettan och Göran. Vi blev utkommenderade på lek i närmaste skogsparti. Hade man tur hittade man en fuktskadad porrtidning. Det var som att vi barn levde i ett parallellt universum. Och ingen verkade tycka det var särskilt konstigt. Vi var ju älskade ändå, fick det vi behövde. Eller?

Jämfört med dagens superengagerade och stundvis ängsliga föräldraskap där det i stort sett verkar omöjligt att göra rätt så framstår det ju lite som Gulag light. Och om kraven på hur en engagerad och kärleksfull mamma är har skruvats upp markant sedan jag växte upp är det väl kanske inte såå konstigt att behovet av att klaga ökat det med? Har ju fått orimliga mängder skit för att jag inte var hemma med bäbis mer än några månader. Och den beryktade mammamaffian med duktighetskomplex var inte heller sena med att påpeka hur anknytningsstörd min unge skulle bli av att sättas på förskola innan två. Och så undrar folk, med Jenny Strömstedt i spetsen (som dels har så stora barn att hon förträngt kaoset, dels troligtvis haft såna där kids som gått att ha i möblerade rum) varför ”dagens småbarnsmammor” gnäller så?

För att samtiden (i kombo med härjig 2-åring) är ett jävla undantagstillstånd! Ge mig valium intravenöst så kanske jag blir tyst, nöjd och tacksam.

+ Jenny Strömstedt. Gillar ju Jenny ändå. Framför allt om hon passar min 2-åring en helg.

– Folk med barn som kan sitta still. Ni kommer aldrig fatta.

klar

Artikellänk är kopierad

Cissi Wallin
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro