ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Det heliga, hatade landet

Alexandra Pascalidou · 19 Jan 2009
Uppdaterad 15 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Den tunnhårige mannen smeker sin frus vilda lockar där hon ligger i en svart solstol på det hippa hotellet The Library på Koh Samui. Efter några intetsägande ord om väder och vind kommer den sedvanliga följdfrågan: Var kommer du ifrån? Jag har aldrig kunnat svara på frågan med ett ord. Född i ett land, kommer från ett annat, bor i ett tredje.  När jag bollar tillbaka frågan flackar deras blickar bakom solglasögonen. ”Vi kommer från ett land vi knappt vågar nämna just nu.”Landet på allas läppar.  Det heliga, hatade landet.  Det är mannen som tar till orda: ”Ingen tycker om oss. Vi har slutat titta på v och nyhetssändningar. Vem vill se sitt eget folk utmålas som jordens jävulskap?” De sätter punkt innan jag hunnit ställa alla mina frågor. Två dagar senare stöter jag på paret igen.  Nu pratar vi om kriget direkt. Som många andra har jag förfärats över Israels attacker. De blodiga bilderna, de lemlästade barnen, den lamslagna omvärlden. Och jag är arg på Israel. Men jag vill höra deras sanning. Edi och Anet är egna företagare i Tel Aviv. De har precis satt sista stenen i sitt drömhus vid havet. ”Kan du förstå att det finns barn som inte vågar gå till skolan för att de riskerar att bli mördade på bussen av någon självmordsbombare? Kan du förstå hur det känns att ständigt gå omkring och vara rädd i sitt eget land? Naturligtvis förstår vi dig och hela världen som ser blödande barn och bebisbegravningar manglas ut i medierna. Vi är inte lika bra på marknadsföring.  Vi visar inte våra offer. Och du ska inte tro att vi är så hjärtlösa som vi framställs. Innan vi bombar skickar vi faktiskt flygblad till de civila där vi varnar för att vi kommer bomba om en timme så att de hinner utrymma. Det är Hamas som ser till att civila mördas. När de ska gå över gatan håller de ett barn i handen för att vi inte ska skjuta.”

Fru Anet försöker inflika att hon ”hatar Hamas, att araberna är hjärntvättade, att deras religion är fylld av förakt, att de dödar sina egna genom att provocera Israel, att palestinierna har fått vad de vill ha och nu får det minsann räcka, att det aldrig kommer att bli fred, att ...” Hennes man klappar henne på huvudet och säger som om han hade en tv-kamera i ansiktet: ”Vi tror på fred. Men inte på en fejk fred. De bjuder oss på salamiskivor men behåller salamin. Vi har också religiösa fanatiker och vi kan tvinga dem att lämna bosättningarna. Det är priset vi får betala för freden.”Enligt Edi som har hela sin familj inom den israeliska militären pumpas en massa terroristpengar in i Gaza. ”Om de verkligen vill arbeta för fred borde de istället investera pengar i infrastruktur, boende och fabriker. Just nu har folket i Gaza ingenting. De har varken mat, jobb eller framtidsutsikter. De har ingenting att förlora.  Det är dessa människor vi fruktar. De tvekar inte sekund att spränga sig själva i bitar för sin sak” avslutar Edi.Alla sanningar har två versioner. På en sandstrand på Samui får jag höra den ena sidans uppgivna klagan och frustration.  Den andra sidan semestrar inte här.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro