ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Det var jobbigt att bli frisk

Ann Olrin · 21 Okt 2009
Uppdaterad 14 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

När alltihop var över och jag äntligen kunde andas ut, slog den stora ledsenheten till. Cancern var besegrad, kroppen såg ut nästan som förut och några besvärande biverkningar var åtgärdade. Efter en lång och jobbig behandling mot bröstcancer med cellgifter, strålning, operation och en massa ovisshet, väntan och dödsångest. Efter att ha ägnat nästan två år åt att lära mig leva för dagen och att glädjas åt små saker och att inte ta morgondagen för given kändes allting bara hemskt. Det var konstigt, nu borde jag vara lyckligare än någonsin. Jag orkade träna, orkade träffa vänner, orkade bygga en friggebod, jag fick nya utmaningar på jobbet och allting var så otroligt mycket bättre än innan. Men vardagen träffade mig som en knytnäve i magen. Är det klart nu? Blev det inte bättre än såhär? Är det här jag har kämpat för? Vad är poängen med allting?   Jag hade läst om det men aldrig trott att det skulle hända mig. Herregud, jag är ju en glad person ju. Jag kände mig otacksam. Tänk att jag fick all den här vården, alla mediciner, allt stöd och sen inte ens kan vara lite glad för att jag lever.Men det är faktiskt inte så lätt att bli frisk. Jag menar inte att det inte var hemskt att ha cancer. Det gjorde ont, jag var rädd och min kropp blev bara mer och mer skruttig av behandlingarna. Men alla beslut var lätta. Operation eller inte operation?  Jag valde operation. Cellgift eller inte cellgift? Jag valde cellgift. Strålning eller inte strålning? Jag valde strålning. I varje situation som kunde inneburit ett svårt val fanns en lång rad läkare och experter som kunde tala om för mig vad som gav mig bäst chanser att överleva.  Att överleva var ett gripbart mål.Sedan blev jag frisk och måste jag fatta en massa beslut själv. Vad vill jag göra? Hur vill jag leva? Vad vill jag arbeta med? Vad ska jag äta till lunch? Valmöjligheterna blev outhärdliga och det kändes som ett omöjligt projekt att ta mig ur sängen på morgonen.Jag vill inte glömma vad jag varit med om. Jag vill minnas och använda mina erfarenheter. Men det är lätt att fastna i en patientroll, att bli så identifierad med sin sjukdom att man blir heltidspatient.  Det finns ett underbart amerikanskt uttryck "breastcancer survivor". Jag försöker tänka så. Jag är inte en före detta cancerpatient, jag är en bröstcanceröverlevare.

klar

Artikellänk är kopierad

Ann Olrin
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro