ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Eliten har kidnappat konsten

Alexandra Pascalidou · 12 Mar 2007
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Nyligen tog jag med mig min sexåriga systerdotter Jordana hem till en vän med en diger konstsamling. Från hennes trångbodda tillvaro förflyttades hon till en paradvåning full av ”konstiga saker.” Hon stannar till framför en stor svart plastsäck som hänger ner i rummet, rynkar på näsan och frågar uppfordrande: ”Vad är det här?” ”Konst”, svarar min konstsamlande kompis. ”Vaddå konst? Våra grannar i Rinkeby har såna här svarta plastsäckar i fönstret för att de inte har pengar att köpa gardiner. Är det också konst?”Hur som helst är det fult” sammanfattar Jordana sin första konstupplevelse och då vet hon ändå inte hur dyr denna plastsäck är.

I går gick jag på konstutställning. För typ tredje gången i mitt liv. Det var inte direkt kubism och impressionism som avhandlades vid vårt köksbord i Rinkeby. Sprungen ur en undre arbetarklass med en ensamstående mamma som hade fullt sjå med att få mat på bordet blev konst snarare synonymt med den utmaning det innebär att få ett jobb, en lön, ett liv. Så fick jag det, gjorde en klassresa på köpet och plötsligt noterar jag en smygande önskan att bota min konstanalfabetism. Kanske var det denna hemliga önskan som tog mig till Pipilotti Rists utställning på Magasin 3. En kvinnlig konstnär med det namnet lockar. Med tre konstkunniga vänner som ledsagare gjorde jag min tafatta entré. Man låg på mattor på golvet och tittade på video i taket. Där fanns ett litet dockhus, gigantiska soffor som fick en att känna sig som en lilliputt, ett hängande träd dekorerat med en massa plastförpackningar. En annan konstnär hade fyllt en hel vägg med post-it-lappar med privata och politiska anteckningar. Det såg ut som på mitt jobb. Konsten är full av koder som man måste knäcka. Arbetarnas barn har inte fått nycklarna. Vi saknar också självförtroendet att ta våra egna tolkningar på allvar. Att låta den egna åsikten ta plats och vara lika viktig som någon annans. Konst handlar inte om att fatta fel eller rätt. Det handlar om att öppna tanken, utmana, provocera fram nya världsbilder och associationer. Att ifrågasätta gängse uppfattningar. Det är därför konsten är så viktig. Det är det sista fria rummet för oliktänkande. Det är därför konsten kanske är ännu viktigare för arbetarklassen. För överklassen blir konsten bara koketterande på ett cocktailparty. Konst i sin bästa form är samhällsomstörtande. Vem tjänar på det? Inte överklassen i alla fall. Jordanas barnsligt begåvade betraktelse blottar konstens klassperspektiv. Har man aldrig sett fattigt folk hänga svarta plastsäckar som gardiner tänker man inte så. Vi ser saker som de inte ser. Men eliten har kidnappat konsten. Det är dags att erövra den.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro