ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

En klen tröst för Romarios familj

Stefan Wahlberg · 5 Mar 2009
Uppdaterad 14 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Tretton personer på en brottsplats. En dör och två skadas allvarligt. Alla vittnen tiger. Och den enda som talar kommer med ett erkännande som domstolen konstaterar måste vara falskt. Jag har aldrig läst en dom som andas så mycket uppgivenhet som den friande domen i Romariofallet.En domstol är ingen sanningsfabrik. Däremot ligger det i sakens natur att varje domare strävar efter att komma så nära sanningen som möjligt.

I det avseendet är Romariodomen en katastrof. Lagmannen Erik Ternert skriver rakt ut i domen att ”det är uppenbart att de som befann sig på platsen undanhåller uppgifter” och att det därför ”är höljt i dunkel” hur det egentligen gick till när 23-årige Romario knivhöggs till döds.Med ett så klent underlag behöver man inte vara docent i processrätt för att förstå att tingsrätten var piskad att fria de åtalade. Det är dock en klen tröst för Romarios nära och kära att behöva höra att domen är en seger för rättssäkerheten. Fallet speglar nämligen i första hand en helt annan typ av frågor än dem som kan besvaras i en tingsrättdom. Bland annat: Vem ska få skipa den världsliga rättvisan?Det är uppenbart att Romariofallet innehöll ett stort mått av rädsla – att informella straff kunde komma att utmätas för den som inte teg eller ljög. Om detta hot handlade om social utfrysning eller något mer handgripligt kan ingen utomstående svara på. För de inblandade vägde det dock onekligen tyngre än att sanning och rättvisa skulle spira i den etablerade världen. För den huvudåtalade 18-åringen vägde det till och med tyngre än risken att dömas till tio års fängelse.

Inte ens hans egen advokat trodde på honom eftersom erkännandet kunde vara framtvingat av påtryckningar.Varje enskild individ måste givetvis ansvara för sitt eget civilkurage och sin egen ryggrad. Frågan om rättsstatens ansvar är dock ofrånkomlig när förortsgäng kan erbjuda unga män fullt beskydd mot full lojalitet och därmed bli en rättstat i rättsstaten. Om det är någonstans som åtminstone domstolarna behöver ha ett högt förtroende så är det i just dessa kretsar. Detta är den lika tragiska som obevekliga anledning till att Romariodomen andas så mycket uppgivenhet.+ Göran Skyttes storslagna bok ”Kungliga svenska slaveriet” ger en helt ny bild av Gustav III (finns på antikvariat).– 98 år av statlig svensk filmcensur som nu äntligen ska avskaffas (sist i västvärlden).

klar

Artikellänk är kopierad

Stefan Wahlberg
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro