ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

En soloåkande utrikesminister

Lars Adaktusson · 22 Okt 2012
Uppdaterad 22 Okt 2012

klar

Artikellänk är kopierad

Vad anser regeringen om de iranska mullornas kärnenergiprogram? Frågan kan tyckas märklig men är i hög grad relevant efter en del egendomliga turer av den svenske utrikesministern. I strid med nära nog samtliga EU-länder har Carl Bildt på egen hand motsatt sig ett förslag om tuffare sanktioner mot diktaturregimen i Teheran.

Med argumentet att nya EU-sanktioner inte får drabba svenska exiliraniers kontakter med släktingar har Bildt fått åtskilliga att undra hur det står till med svensk utrikespolitik. Såväl alliansvänner som EU-kolleger höjer på ögonbrynen – en tysk diplomat säger i israeliska Haaretz att agerandet är ”pinsamt, absurt och ologiskt”.

Att den svenske utrikesministern, ställd inför ett resolut och unisont EU-beslut, häromdagen tvingades krypa till korset innebär inte att frågetecknen är uträtade. Fortfarande är det oklart var Sverige egentligen står när det gäller sanktionerna och vad effekten blir av excellensens privata hantering av svensk utrikespolitik. 

Carl Bildt är erfaren och skicklig – inte sällan tycker han sig veta mest och bäst. Kombinationen kan ha sina fördelar men är inte alltid helt lyckad. Själv minns jag från åren som korrespondent i Bosnien hur dåvarande EU-medlaren Bildt höll fram diplomatin och avvisade planer på ett militärt ingripande mot de serbiska styrkor som belägrade Sarajevo.         

Lyckligtvis hade USA och stora delar av världssamfundet en annan uppfattning. I september 1995 bombade Nato militära mål och satte därmed punkt för lidandet hos en svårt plågad befolkning – om än motvilligt anslöt den serbiska sidan till förhandlingsbordet. I december samma år undertecknades det fredsavtal som fortfarande gäller.

Att missdöma är mänskligt; varken EU-medlare, utrikesministrar eller journalister är ofelbara, samtidigt är det väsentligt att dra slutsatser och ta konsekvenser. 

När det gäller Iran borde det för svensk utrikespolitik vara angeläget att inte upprepa den blåögdhet som så många gånger tidigare lett vilse i relation till diktaturstater. 

Att Iran under lång tid gäckat och vilselett världsopinionen är ett faktum. Enligt FN:s atomenergiorgan är det inte någon fredlig utveckling av kärnkraft som pågår, av allt att döma handlar det om framställning av kärnvapen. Iran har undertecknat det internationella ickespridnings-avtalet men struntar i innehållet – landet är medlem av FN men hotar att förinta Israel.

Det är mot den bakgrunden som den svenske utrikesministerns soloåkande i sanktionsfrågan ska ses. Det är i det perspektivet som partierna i regeringsalliansen borde kräva bredare förankring och bättre underlag från utrikesdepartementet.

Sanktionsvapnet är ett ickemilitärt medel för att försöka avvärja ett allvarligt hot. Att säga nej till hårdare sanktioner är att spä på riskerna för det som alla vill undvika, en militär konfrontation.

 Spänning, tuffa debatter och skickliga talare – julafton för politiskt intresserade.+ Amerikanska presidentvalet

 Mygel, korruption och en despot till ledare – deprimerande för alla.– Ryska presidentvalet

klar

Artikellänk är kopierad

Lars Adaktusson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro