ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Europa behöver anfallsspelare

Göran Greider · 11 Jun 2012
Uppdaterad 11 Jun 2012

klar

Artikellänk är kopierad

Europamästerskapen i fotboll har börjat och plötsligt kan man få höra jubel genom ett öppet fönster rakt ut i sommarkvällen. Man blir glad, glad över att människor lever helt enkelt.

Jag tänker på den där medlemmen i vänsterkollektivet i Lukas Modyssons film ”Tillsammans”, han som var så progressiv och så godhjärtat snäll att han jublade till och med när motståndarlaget gjorde mål. Lagkamraterna tyckte att han var tokig, men nog låg det något stort i hans hållning: en förmåga att dela glädje även när den inte gynnar en själv.

Europa kan verkligen behöva ett fotbolls-EM, trots att det delvis går av stapeln i ett Ukraina som inte precis är något föredöme när det gäller demokrati. Även människor som inte är överdrivet intresserade av fotboll brukar påverkas av känslosvallen när ett riktigt stort mästerskap äger rum och allt som gör oss lite mer levande är välkommet.

Eurokrisen håller sin döda hand över stora delar av den europeiska befolkningen och denna vecka är ännu en av de många ödesveckorna: Spanien får ett jättelikt nödlån och snart går grekerna till val. Kriserna har avlöst varandra i åratal.

De flesta av oss orkar knappt höra om dem längre. Eurokrisen är en mardröm som kan liknas vid en fotbollsmatch där det bara finns försvarsspelare kvar och inga anfallare eller ens något mittfält: Allt går ut på att få bort bollen ur det egna försvarsområdet. Publiken tröttnar. Folk börjar tänka på ekonomi och politik så som de tänker på vädret: Man får acceptera det väder som råder för det är ingenting man kan påverka. Och regn är det normala.

Nej, vi kan heller inte påverka hur det går i fotbollen – men där har vi i alla fall alla känslorna och förhoppningarna kvar. Politik och särskilt ekonomisk politik framstår i jämförelse som något som inte längre har något med förhoppningar överhuvudtaget att göra.

Genom sommarens alla öppna fönster och balkongdörrar hörde jag under helgen inte ett enda jublande rop över att Spanien fått sitt nödlån, trots att beloppets storlek är närapå historiskt. Folk känner väl på sig att bollen bara räddats till hörna eller inkast i en hopplös match.

Det värsta är att eurokrisen sätter allt fokus på banker och staters underskott. Alla de åtgärder det talas om handlar om den finansiella sidan av ekonomin och nästan ingenting om åtgärder för att lyfta hela spelet: Vad de europeiska länderna i dag skulle behöva är anfallsspelare och målgörare. De europeiska länderna behöver bekämpa massarbetslösheten och ojämlikheten.

Vi behöver helt enkelt förhoppningar och glädje och själv är jag beredd att jubla över en bra anfallsspelare även om han skulle råka göra mål på Sverige. 

 Ingenbarnsland - läs den totalt osentimentala skildringen av arbetarungen Miira i en förort till Göteborg. Chock!+

 Borgerliga ledarsidor hoppar nu på mig mest varje dag för att jag noterat att det finns klasskänslor och klasshat i samhället. Vill de förbjuda sådana känslor?–

klar

Artikellänk är kopierad

Göran Greider
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro