ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Författarna gör det politikerna inte gör

Göran Greider · 7 Sep 2009
Uppdaterad 14 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Händer det inte mer än på länge på de konstnärliga och litterära fronterna? Jo, absolut. Anna Odell har väckt folkliga reaktioner med sitt konstverk och inte bara negativa – jag möter många som gillar det hon gjorde, dvs belyste en psykvård som inte fungerar.

Moraliskt gjorde hon en insats, men moralen och lagen är inte samma sak och domen hon fick var helt okay: Den var mild, några tusen i dagsböter, men markerade att människor är lika inför lagen och att inget frikort ges till den som är konstnär. Men Odell har startat en debatt om vad konst är och bidragit till att psykvården diskuteras. I litteraturen händer också saker. För en tid sedan skrev sju författare ett litet manifest där de lovade att satsa på berättandet och inte förlora sig i de ytterligheter där litteraturen ofta har hamnat: Kommersiella deckare eller oläsliga formexperiment. Det måste, tycktes de mena, finnas något däremellan.

Jag kan bara hålla med, samtidigt som jag konstaterar att svensk romankonst sedan ett antal år tillbaka är riktigt, riktigt bra. Bara den här hösten, och det har inte gått många dagar på den, har flera imponerande romaner kommit: Alexandra Cuhelo Ahndoril har skrivit en märklig berättelse om den gamle socialistiske agitatorn August Palm; Anneli Jordahl har gripande skildrat Ellen Key, reformkvinnan som kring förra sekelskiftet myntade begreppet barnens århundrade. I dagarna har så Anna Jörgensdotter tydligen gett nytt liv åt den klassiska kollektivromanen när hon berättar om bruksorten Sandviken, en bok jag ännu inte läst men ska kasta mig över. I ett tio- femtonårsperspektiv ser det faktiskt ut som om svenska romanförfattare – och då talar jag varken om deckare eller oläsliga experiment – närapå exploderat av berättarlusta. Bara för att nämna några namn: Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri, Åsa Linderborg, Tony Samuelsson, Mian Lodalen (läs hennes otroliga historia Dårens dotter!) och många fler. Vad vi ser är en litteratur som starkare än på länge berättar om vårt samhälle och de skuggor i detta samhälle som rör sig därnere i seklerna. Och det är underligt: Så gör litteraturen, den berättar och fängslar, men så gör inte politiken. I politiken har man gjort sig av med allt berättande och samlats i ett enda litet ideologilöst nu: Litteraturens rikedom och politikens armod. När det inträffar samtidigt brukar det vara ett tecken på något. På vad? På att samhället behöver en idépolitisk genomsköljning som gör ideologierna levande igen.  + Zlatan gjorde det till slut: mål i landslaget.

– Hösten närmar sig, snart vill katterna knappt gå ut och då samlas dammet och städhelvetet börjar.

klar

Artikellänk är kopierad

Göran Greider
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro