ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

"Frågar ni mig blir det oavgjort"

Alexandra Pascalidou · 3 Jun 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Vilka håller du på egentligen?” frågar folk i dessa EM-dagar. Med all rätt. Ty det finns inget självklart svar. Att hålla på båda håller inte. Den stora fotbollsfesten är äntli­gen här och med den möts mina båda hemländer. Jag önskar att det hade varit final­matchen, men nu är det premiären.

Fotbollsfesten som kan förvandlas till fotbolls­pesten då en förlust kan försätta en hel nation i landssorg. I Grekland är nämligen avståndet mellan jublande lycka och djup sorg mikroskopisk. Framgång eller förlust kan få folket att pendla mellan galen ­glädje­explosion och massdepression.

Jag minns de heta, stjärnklädda nätterna som om det var i går. EM 2004 var en enda lång segerfest där gamla gummor stormade gatorna klappande på kastruller, mustaschklädda män grät som barn, strikta affärsmän slet av sig slipsar och klättrade upp på elstolpar och ungar skrek sig hesa: Hellas! Alla med blicken mot den atenska himlen och händerna höjda mot de grekiska gudarna som förverkligat den mest overkliga drömmen.

När SVT Sporten försökte nå mig efter de magiska matcherna där grekerna fått mot­stån­darlagen att gråta i gräset brakade telefonlinjerna. När de elva fotbollsgudarna slutligen kom hem med kung Otto i spetsen togs de emot som hjältar. Visst vore det kul att få uppleva samma kollektiva lyckorus i Sverige.

Men nu kommer matchen där vem som helst kan vinna. De regerande mästarna kommer att offra allt för att försvara titeln och för att slippa snacket om att 2004 års segertåg bara var en ”olycka”. För revansch­törstiga svenskar efter långvarig måltorka är EM ett ypperligt tillfälle att få bevisa sin storhet och för Lagerbäck att pryda sitt ljushuvud med lagerblad. Som svensk skryter jag med Zlatan. Betongens bollkonstnär som dansar och dribblar i italienska ligan har dock inte gjort ett enda mål för landslaget på tre år. Nu hänger vår framtid och framgång på hans knä och hans humör.

Mina grekvänner som drabbats av gammelgrekisk hybris efter guldet svarar att en Zlatan inte ger någon seger. Men vi har också Mellberg, Ljungberg och Larsson. Det grekiska landslaget däremot har inga självklara stjärnor. Inte ens 2004 års målskytt Charisteas som blev bänkvärmare i Ajax eller flirtige slaktarbacken Dellas eller ettrige Karagounis kommer i närheten av vår svenskaste stolthet Zlatan.

Här är det däremot laget som är stjärnan. ”En för alla – alla för en” är devisen som landslagstränaren, kung Otto, bankat in bakom grekernas glada, galna pannben. Otto har lyckats disciplinera spelarna, skapa solidaritet och en unik laganda som svenskarna tidigare tagit patent på. Ingen tillåts sticka ut.

Du ska inte tro att du är något utan ditt lag – klassisk svensk jantelag i sin bästa form är och har varit Greklands främsta ­framgångs­recept. Det är en ogrekisk inställning i ett land fyllt av stora egon och ivriga individualister.

Om Sverige lyckas praktisera samma svenska mentalitet, om vi spelar sammansvetsad, snygg fotboll kan vi slå vilka galna greker, tekniska tyskar eller flygande holländare som helst och hamna på prispallen.

I fotbollen är laget större än jaget.

Frågar ni mig blir det oavgjort. Vem som än går vidare är det en seger i sig.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro