ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Glöm inte bort Dawit Isaak

Lars Adaktusson · 27 Feb 2012
Uppdaterad 27 Feb 2012

klar

Artikellänk är kopierad

När Dawit Isaak fängslades i september 2001 blev en av de svåra utmaningarna för hans närmaste att försöka beveka svenska medier att uppmärksamma det som skett.

Larmrapporter om den eritreanska diktaturens övergrepp mot journalister och regimkritiker möttes under lång tid av samfälld medial likgiltighet – det skulle dröja över två år innan Dawit Isaaks öde fann nåd inför redaktörerna.

Även om det inte är journalistikens uppgift att frige fängslade personer är det ett dystert faktum att mediernas initiala ointresse fick konsekvenser. Att flera år gick förlorade innan fallet blev allmänt känt ledde till att den svenska diplomatin och förhandlingspositionen försvagades, men också till att regimen i Eritrea kunde hålla igång förtrycket av sin egen befolkning utan svenska protester.

När historien ska skrivas om allt som gick snett i fallet Dawit Isaak kommer inte vi i medierna att gå fria. Även om uppmärksamheten på senare år varit omfattande, även om kraften och uthålligheten på sina håll varit beundransvärd går det inte att komma ifrån att en konsekvent och vederhäftig medierapportering redan från början hade kunnat göra skillnad för den oförvägne journalisten och hans medfångar.

Just nu finns det anledning att påminna om detta. 

Efter den omfattande uppmärksamheten i samband med tioårsdagen av Dawit Isaaks fängslande ägnar sig medierna åt annat – efter rapporterna om att han inte längre finns kvar i det fängelse där han hållits inspärrad sedan 2006 råder medial tystnad. Förhoppningsvis är den tillfällig, för i sak finns all anledning att rapportera; om såväl fallet som situationen i Eritrea. 

Alltfler exilföreträdare och människorättsaktivister vittnar om ständiga fängslanden och om nya fall av tortyr och försvinnanden. I spåren av den arabiska våren, med politiska omvälvningar inte minst i Nordafrika, plågas eritreanerna av ökat förtryck och försämrade levnadsförhållanden. 

Samtidigt kommer oroväckande signaler från UD i Stockholm, om uteblivna framsteg och frustration som sprider sig. Diplomatiska framstötar och officiella förfrågningar om Dawit Isaak är i livet bevärdigas inte med något svar från diktaturens företrädare. På plats i Eritreas huvudstad Asmara förnedras såväl svenska som andra nationers diplomater – möten och besöksutbyte sker alltmer sporadiskt och på allt lägre politisk nivå.

I ett anförande för några år sedan talade Carl Bildt självrannsakande om en annan fängslad svensk, också han offer för en brutal diktatur och sina landsmäns försiktighet: 

”Raoul Wallenberg försvann i stalinismens mörka fängelser, läger och lögner. Vi valde att inte rädda honom när detta kanske hade varit möjligt”.

Orden är tänkvärda. De vidimerar bilden av Wallenbergärendet som ett av svensk diplomatis största misslyckanden – men också av uppmärksamhetens och engagemangets betydelse i situationer av svår utsatthet. 

Glöm inte bort Dawit Isaak.

Kämparna i Syrien. Alla modiga i Syrien som kämpar mot diktaturen+

FN. FN, som inte klarar att ingripa ens när en hel befolkning är hotad

klar

Artikellänk är kopierad

Lars Adaktusson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro