ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Göran Greider: Det är de rika som är problemet – inte de fattiga

Göran Greider · 20 Feb 2017
Uppdaterad 27 Feb 2017
Vi har blivit så vana vid skenande direktörslöner att det knappt längre blir någon debatt om det, skriver Göran Greider.

Vi har blivit så vana vid skenande direktörslöner att det knappt längre blir någon debatt om det, skriver Göran Greider.


Vi får fler och fler miljardärer i Sverige, samtidigt som fattigdomsstrukturer biter sig fast i utsatta områden, skriver Göran Greider.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Oftast framställs det som att det är de fattiga som är det stora samhällsproblemet. Hur ska vi få bort fattigdomen? Men jag menar att det är att börja i fel ände. Det stora och växande problemet i Sverige och västvärlden är de rika människorna. Det är dom som är problemgruppen.

När mer och mer resurser hamnar i toppen av samhället kommer allt mindre samhällsresurser att fördelas i det övriga samhället och mindre pengar kan gå till nödvändiga investeringar. Vi får fler och fler miljardärer i Sverige, samtidigt som fattigdomsstrukturer biter sig fast i utsatta områden. Den livsstil som skapas på toppen sätter dessutom en förödande konsumistisk norm för resten av samhället ­ ett slags konsumistisk kedjereaktion inträffar när skiktet strax under det översta försöker efterlikna livsstilen hos dem som finns ovanför. Och så fortsätter det nerför klasstegen.

Den franske ekonomen Tomas Piketty menar att de översta tio procenten i den globala inkomstligan står för 45 procent av växthusgasutsläppen. Hur mycket står de nedersta femtio procenten av världens befolkning för? Svar: 13 procent. Kort sagt: De rika är det stora problemet.

Nyligen fick storbanken SEB en ny VD och hans lön uppgår till 9,5 miljoner kronor. Utöver det får han genom ”ett långsiktigt aktieprogram” ytterligare 4,5 miljoner kronor per år. Han heter Johan Torgeby. När han blev tillfrågad om det var den höga lönen som gjorde att han tog jobbet svarade han nej. Och lönen sätts ju, menade han, av ”marknaden”. Men i det här faller är nog ordet ”marknad” helt enkelt namnet på ledande personer i bankvärlden ­ det är knappast någon sjuksköterska, lastbilschaufför eller barnmorska som ingår i den marknad som sätter hans lön.

Vi har blivit så vana vid skenande direktörslöner att det knappt längre blir någon debatt om det, trots att de växande avstånden mellan de översta skikten och normalinkomsttagarna ­för att inte tala om låginkomsttagare – är ett av de största samhällsproblem världen i dag har.I Sverige har LO sedan femtiotalet undersökt hur mycket mer den svenska makteliten tjänar jämfört med en vanlig industriarbetarlön. Minst var skillnaderna 1980. Då motsvarade maktelitens löner i genomsnitt 4,9 industriarbetarlöner. I den rapport LO kom med förra veckan slogs ett nytt rekord: Nu tjänar en medlem i makteliten nästan 19 gånger mer. Och inskränker man eliten bara till de allra översta vd-lönerna är skillnaden uppe i 54 arbetarlöner.

Kan vi ha det så här? Nej. Fascinerande nog är även SEB:s nye vd orolig över detta. I en TT-intervju sa han: ”Jag tror att ökade klyftor kan skapa väldig spänning i samhället och det är väldigt olyckligt.”

De rika är problemet. Och ibland tycks de själva inse att det är så.

+ Jag tittar inte på mellons deltävlingar. Hoppas att skräpet rensas bort till finalen.

 Orkar knappt längre reagera på Trumps utspel. Kanske borde medierna sluta fokusera på hans person?

klar

Artikellänk är kopierad

Göran Greider
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro