ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Göran Greider: Jag radikaliserades” som tonåring

Göran Greider · 7 Feb 2018
Uppdaterad 7 Feb 2018
Där jag växte upp gick jag på samma skola som barnen till den lokala företagseliten. Bästa kompisen hade turkisktalande föräldrar som jobbade på samma fabrik som min morsa. Jag svor ibland på finska, därför att så många finskättade fanns där, skriver Göran Greider.

Där jag växte upp gick jag på samma skola som barnen till den lokala företagseliten. Bästa kompisen hade turkisktalande föräldrar som jobbade på samma fabrik som min morsa. Jag svor ibland på finska, därför att så många finskättade fanns där, skriver Göran Greider. Foto: Elijah Henderson/Unsplash


Jag blir förbannad när jag tänker på att det bestämts att ordet radikalisering” numera bara ska handla om jihadism, som är en religiöst fascistisk högeridé, skriver Göran Greider.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Ja, jag minns hur det känns att växa upp i ett samhälle där klasskillnaderna sakta men säkert minskar. Jag är född 1959. Min barndom sammanföll med en era då det för varje år blev allt mer självklart att jämlikheten ska öka. Mina föräldrar var typiska arbetare. Att det ännu fanns ett klassamhälle fattade jag känslomässigt – när morsan kastade sig iväg på cykeln i svarta höstmorgnar på väg till fabriken och min far redan klivit på bussen till sin fabrik.

På orten där jag växte upp gick jag på samma skola som barnen till den lokala företagseliten. Bästa kompisen hade turkisktalande föräldrar som jobbade på samma fabrik som min morsa. Jag svor ibland på finska, därför att så många finskättade fanns där.

Men för evig tid fick jag denna självklara känsla i mig: Ett samhälle blir bättre om klyftorna minskar och jämlikheten oavbrutet ökar. Jag är ett barn av sextiotalets bästa, mest optimistiska sidor. Jag tål inte överheten och avskyr klassamhället. Som tonåring ”radikaliserades” jag politiskt. Just det: På den tiden betydde det där ordet att man blev engagerad för rättvisa och solidaritet. Jag blir förbannad när jag tänker på att det bestämts att ordet ”radikalisering” numera bara ska handla om jihadism, som är en religiöst fascistisk högeridé.

Men jag blev äldre. På åttiotalet kändes det i luften: Nu ska det inte talas om klassklyftor längre och helst inte alls om klass. Nyliberalismen hade landat i Sverige och västvärlden.

LÄS MER
Nisse Edwall: Jag trodde inte jag var missbrukare – jag hade fel

Men inte hos vanligt folk, utan hos eliterna. Åtta av tio svenskar anser nämligen att dagens Sverige är ett klassamhälle. Det visar en undersökning från tankesmedjan Katalys. Kort därpå slog Statistiska centralbyrån fast att den översta tiondelen har dragit ifrån alltmer när det gäller inkomster. Skillnaderna har inte varit så stora sedan mätningarna inleddes.

Så varför talas det inte mycket mer om klassklyftor och hur de skulle kunna jämnas ut? Svar: Den ekonomiska eliten gillar helt enkelt växande klassklyftor och den politiska eliten ­– även (s) – är för feg för att på allvar tala om det. Samhällsdebatten har, tyvärr, avradikaliserats.

Plus: Det håller inte med alla dessa deltävlingar i Mellon. Befriande att vägra se och höra skräpet!

Minus: Inte klokt att människor kan få vänta i månader och år på familjeåterförening!

Göran Greider

klar

Artikellänk är kopierad

Göran Greider
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro