ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Har du hälsat på en städerska i dag?

Hillevi Wahl · 16 Feb 2010
Uppdaterad 11 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Tv-kvinnan Annika Hagström berättade en gång något för mig som har stannat kvar. Något som jag tänker på nästan varje dag. Jag skulle intervjua henne om hennes innehållsrika liv och till min förvåning sa hon att hon var uppväxt som portvaktsunge, tjänstehjon.

”Det har präglat mig, på något sätt. Jag gillade inte att tanterna och farbröderna skulle kliva över mig när jag låg och skurade marmortrapporna i vårt hus. De hälsade inte ens. De klev bara över mig som om jag inte fanns.”

Jag tror att det var min pappa som lärde mig se städarna. För precis som han gjorde med fotografer, reportrar och chefredaktörer så hälsade och skojade han med lokalvårdarna på tidningen. Han buffade och puffade och skämtade, han ritade av dem i sina roliga teckningar och han satte sig ner och tog en kopp kaffe med dem när han skulle "pusta lite".

Jag fick med mig det där, nästan obemärkt. Det var inte förrän jag hade varit borta några år från en helt annan redaktion och kom tillbaka som jag överrumplades över den glädje och värme jag möttes av – från städerskorna.

"Heeej, hur är det! Hur många barn har du nu? Hur mår de? Har de börjat dagis? Ska du jobba igen? Vad roligt!"

De ropade på sina sjalklädda väninnor i städerskekollektivet och ville att vi skulle hälsa och ta i hand. Entusiasmen visste inga gränser. Jag kände mig närmast generad. Jag tänkte, att de måste ta fel på person. Men inte. "Vet du, du är den enda som alltid hälsar på oss och frågar hur vi mår", viskade hon.

Och jag tittade mig omkring på den livliga redaktionen och såg plötsligt mina kollegor med helt nya ögon.

De spottade i papperskorgar, som någon stod och höll i, de lyfte på ben och väskor eller gick muttrande undan när det kom en städare. De suckade och stönade över detta avbrott i arbetet - men de såg aldrig städarna i ögonen.

De sa inte hej, de sa inte tack. Det var som om dessa människor inte fanns.

Och jag tänkte då, som nu, att vad säger det om en yrkeskår, ett folk eller en människa, som bara lyfter på benen eller kliver över folk i trappan?Jag vet inte. Men det är inte särskilt smickrande.+ Precious är årets mest gripande film. Om barnmisshandel, incest och misär. Men också om kvinnlig kamratskap, hopp och änglar i vardagen. Gå och se!

– Köttklister. Ordet klibbar sig fast. Bevare oss för klisterband, limkotletter, limfärsbiffar eller helstekt lim.

klar

Artikellänk är kopierad

Hillevi Wahl
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro