ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

"Hatten av för hissvägrarna"

Alexandra Pascalidou · 14 Apr 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Ibland går ekvationer inte ihop. Jag har alltid tävlat mot tiden. Jag vinner varenda gång. Inbillar jag mig. Diskar under ett telefonmöte, stryker medan jag står i skattemyndighetens telefonkö, föredrar flyg framför tåg, tar tunnelbana för att slippa trafiken, går upp för rulltrapporna, matchar måltider med möten och trollar för att tjäna några minuter här och där. Men vad vinner jag egentligen?Sen jag började skrida fram som en seg snigel på smällen har jag tvingats omvärdera min livsstil och börjat sjunga långsamhetens lov.

”Slow food” begreppet trodde jag myntades av någon solbränd slöfock i Syditalien. I själva verket föddes rörelsen som hyllar långsamheten 1986 av Carlo Petrini ur en protest mot snabbmat och den hektiska hysteri som drabbat oss. Slöa städer, skolor, långsam litteratur och långsamt ledarskap, ja till och med ”slow sex” har  sakta men säkert fått anhängare världen över.Häromveckan ledde jag ett intressant seminarium om hållbara samhällen på Chalmers i Göteborg. Professorer från olika delar av världen varnade för klimatförändringar, islossningar,naturkatastrofer och stigande vattennivåer som snart slukar hela länder. Skyskrapor smälls upp som fallossymboler som mäter sig mot varandra i något som kan liknas vid en kapprustning mellan öst och väst.

För mig som aldrig varit en pionjär i ekotänkande blev dagen en ögonöppnare. Jag började forska i ämnet och fann alltfler samhällen som väljer motsatt väg. Miljömedvetenhet istället förmaktuppvisning. Kvalitet istället för kvantitet. Långsamhet i stället för hastighet.I Japan har idén om slow life börjat gro. När ett nytt höghus skulle byggas utanför Tokyo började de boende debattera om huset skulle ha hiss eller inte. Medvetna om hur eltörstiga hissar är krävde hissmotståndarna att man skulle strunta i hissen för att motverka den globala uppvärmningen. De hävdade att ett höghus utan hiss gynnar både miljön och de boendes hälsa.

Hissanhängarna svarade att en hiss är nödvändig för gamla, gravida och funktionshindrade.  De boende hade svårt att enas men till slut kom de fram till en briljant kompromiss: En slö hiss!  En hiss som rör sig så sakta att man varken vill vänta på den eller åka den. Alla kommer föredra trapporna. De som verkligen behöver hissen och förmodligen har lite mer tid kan däremot utnyttja tjänsten. 

Hatten av för hissvägrarna. De må förlora tid i trapphuset men de värnar om världen och vinner i längden. De offrar sin egen bekvämlighet för vår gemensamma framtid och planetens överlevnad. Om vi alla sänker tempot en smula vinner vi tid. Som nyfrälst miljöaktivistslöar jag vidare och ser fram emot en snabb förlossning.

+ Hoppas Reinfeldt-parets pyjamasparty i Kina får konsekvenser för de mänskliga rättigheterna.

– Bevare oss för Silvio Berlusconi- Europas sjukaste skämt.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro