ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Hos Naxifolket bestämmer kvinnorna

Alexandra Pascalidou · 15 Okt 2007
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Mörkret sänker sig över den kulturmärkta gamla staden Lijang, som är en labyrint av röda lyktor och svängda hustak. Yunnan-provinsen i sydvästra Kina är känd för sina fantastiska teer och den mångkulturella miljön, där ett tjugotal minoriteter lever omgivna av de snöklädda bergstopparna. Jag har länge drömt om att få möta Naxifolket. Men mest kända är naxierna för sin matriarkala kultur, som är unik i dagens patriarkala värld där männen styr och ställer.

I Naxikulturen däremot är makten koncentrerad till kvinnorna. Till och med naxifolkets tusenåriga skriftspråk, som består av bilder och är vår tids enda hieroglyfiska språk, är präglat av matriarkatet. Om du lägger till ordet kvinna till ett substantiv blir det direkt större och starkare. Om du i stället klistrar in ordet man förminskas ordet.

När jag cyklar runt i Lijangs gamla bergsbyar ser jag att det är kvinnorna som sköter showen. I sina färggranna, broderade kjolar hörs och syns de mest. Ingen har heller försökt sig på att kontrollera deras sexualitet. Genom historien har de haft ett så kallat kompissystem som låtit kvinnorna ha sina älskare utan att gifta sig eller vara ihop med dem. De har valt vilka män de velat tillbringa natten med och i gryningen har männen fått återvända till sina mödrar. Om de sexuella övningarna resulterar i bebisar tillhör dessa kvinnorna. Nyfiket smyger jag runt. Var är männen? frågar jag min kinesiske kompis William, som själv är naxi, när vi går längs kanalen där kvinnor hugger ved och bygger hus. Objuden kliver jag in på en klassisk kinesisk innergård. En liten, vacker kvinna med djupa rynkor rensar majskolvar. Där ligger hundratals i högar. Sedan fyller hon sin stora korg och bär dem på ryggen till andra våningen. Strax intill sitter fem blåklädda män och spelar brädspel med var sin cigarett i mungipan.

Ingen bryr sig om kvinnan. ”Så här lever naximännen”, säger William. ”Ingen förväntar sig något av dem. Kvinnorna är ute på fälten, de sliter och släpar. ”Men nere i stan är det andra bullar. Jag får betala för barnets uppehälle och hela vårt hushåll, min svärmor lagar maten och min fru spenderar alla sina pengar på märkeskläder och taxiresor till och från jobbet. Själv tar jag bussen för att spara en slant. Tiderna förändras fort”, mumlar William något bekymrad. Jag tar farväl av världens kanske sista matriarkat. Det kanske ändå var en dålig idé.

+ Kineserna – trots att de spottar och pruttar offentligt får man leta efter skönare människor.

– Nu när jag står på Tibetanska högplatån vill jag dissa Kinas förtryck av tibetanerna.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro