ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Inte dags för utländsk intervention i Libyen

Göran Greider · 8 Mar 2011
Uppdaterad 8 Mar 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Det som för bara en vecka sedan såg ut att trots allt kunna gå vägen relativt snabbt – en demokratirevolution i Libyen – har nu utvecklats till något som liknar ett inbördeskrig.

Diktatorn Gaddaffi biter sig fast i Tripoli, har de militära resurserna i sina händer liksom även statliga medier. Samtidigt kämpar demokratirebellerna en heroisk kamp i flera av landets städer och det står klart att det är där viljan, ja, offerviljan finns. Men Gadaffi har makten över luftrummet. Stridsplanen sveper in och rebellerna har inte mycket att sätta emot. Är det dags för väst, dvs Nato och USA, att engagera sig militärt på rebellernas sida? Många av rebellerna hoppas på en så kallad flygförbudszon, som skulle kunna neutralisera Gafaddis flygvapen. Även arabförbundet har uttalat stöd för den tanken. Men är det en bra idé? Erfarenheten i den arabiska världen av utländsk militär intervention är för de allra flesta direkt förskräckande. Irak förvandlades till en förgård till helvetet, med hundratusentals döda, miljoner flyktingar och uppflammande religiösa konflikter efter den folkrättssvidriga amerikanska invasionen 2003.

Situationen i Afghanistan är mer eller mindre hopplös. Att det nu i den amerikanska kongressen ropas på militära insatser kan tolkas som ett senkommet försök att reparera USA:s anseende hos regionens breda befolkningsskikt. USA, liksom västliga regeringar överlag, har på ett pinsamt sätt stöttat de flesta korrupta regimer i Nordafrika och Mellanöstern. Carl Bildts berömda uttalanden om att varken den ena eller andra sidan i Libyen bör stödjas får han bära på resten av livet. Men demokratirebellerna behöver hjälp. Är det då ändå rätt med utländskt militärt stöd? Svaret på det måste vara att - ja, det kan det till slut vara. Regimen i Tripoli vacklar, Gadaffi slår mot civilbefolkningen och kan därmed inte vädja till folkrätten. För varje dag som går framstår det som mer berättigat med utländsk militär hjälp. Ändå är vi ännu inte där. Ibland kan man nästan få för sig att vi vant oss vid att revolutionära förlopp helst ska ha TV-format och klaras av på högst några veckor, annars är det dags för krigstrummorna - eller medietystnad. Men revolutioner följer ingen medial logik. Och om ett folk av egen kraft kan kasta av sig en diktator är så mycket vunnet: För det första självförtroendet, att ha gjort det av egen kraft. För det andra slipper ett folk alla de förvecklingar som utländsk intervention alltid för med sig. Min hund upptäcker nya dofter i markerna. Våren är trots allt på väg. Tråkigt att Pernilla Andersson slogs ut i melodifestivalen. Enda låten jag gillade! +

klar

Artikellänk är kopierad

Göran Greider
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro