ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

"Jag är barnens slav"

Lotta Lindmark · 10 Dec 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Jag är fast i barnfällan. Barnen har fullständigt tagit över. I samma stund jag går upp och ända tills de slocknar på kvällen är jag deras slav. Jag borstar deras hår, brer deras frukostmackor, skjutsar till dagis och skola, krånglar på och av leriga täckbyxor, hämtar vattenglas, fluffar kudden och släcker deras nattlampor på kvällen.Jag minns när jag själv var liten. Jag hade noll makt och noll inflytande över min mammas liv.Jag hade ett rum i hennes hem, men oftast var jag inte där. Jag var ute på gården med mina kompisar. Jag lekte nästan alltid med mina kompisar utomhus. Min mamma behövde inte ens be mig gå ut och leka. Man bara gjorde det. Mina barn får jag tjata på för att ens få ut dem i trädgården en solig sommardag. Mitt hem är första hand anpassat för barnen. Vardagsrummet syns knappt under alla leksaker, gosedjur, Disney-dvd:er och torra mandarinskal. Och inget gör så ont som att sätta fötterna på en stenhård leksaksbil när man är på väg till köket för att hämta morgonkaffet. Och på platt-tv:n vi köpte för några år sen visas sällan något annat än Hitta Nemo och Bollibompa. När jag gick i första klass började jag gå ensam till skolan. Jag hade tänkt låta min 9-åring börja åka ensam till skolan, men så inträffade tragedin med Engla och därmed är åka-ensam-till-skolanevenemaget framskjutet på obestämd framtid för min otåliga dotter.Hur blev det så här?På 70-talet var den allmänna uppfattningen att det var bra för barn att ta eget ansvar, träffa andra barn ofta och det ansågs inte som något fult att tillbringa långa dagar på förskolan med utbildad personal, det var snarare positivt för barnets utveckling.I dag är föräldrakärleken och omsorgen svaret på allt. Framför allt handlar det om kärleken från mamma. Det ska ammas i 100 år och knytas an till barnet på alla möjliga vis under deras första levnadsår. Väljer man att dela föräldraledigheten rakt av och börja jobba redan efter ett halvår rynkas pannan och folk undrar om man verkligen är en lämplig mamma. Om man hämtar sist på dagis, bryr man sig inte tillräckligt mycket om sina barn. Vi står inför en hotande lågkonjuktur och då vädrar mansgrisar och antifeminister morgonluft. Kvinnorna ska tillbaka till spisen och männen ska dra in pengar. Även tvättäkta feminster som jag själv sugs in i barnfällan. Det ska curlas, passas upp och krusas för barnen ideligen. Men till slut undrar jag: måste man utplåna sig själv, sin karriär och sitt vardagsrum för att vara en bra förälder?Nej, heja 70-talet. Bränn BH:n och ta tillbaka makten över vardagsrummet!

klar

Artikellänk är kopierad

Lotta Lindmark
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro