ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Jag är en flyttfågel som hatar att flytta

Alexandra Pascalidou · 6 Aug 2007
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Ursäkta röran men jag befinner mig mitt i ett flyttkaos med hjärnan fylld av sprickfärdiga flyttkartonger som suckar av ansträngning.

Jag är en flyttfågel som hatar att flytta. Även om jag försöker kan jag inte räkna alla flyttar jag överlevt sedan barnsben. Mitt flyttförakt yttrade sig redan första gången vi skulle flytta när jag var ett år och bodde i Bukarest. Jag såg mamma och pappa riva sönder privata papper i små bitar och slänga ner dem i flaskor. När de vände ryggen hjälpte jag till. Jag tog de papper jag fann framför mig, rev dem i små bitar och fyllde min nappflaska. Så var det äntligen dags att återvända till det förlovade hemlandet. Men våra grekiska pass fanns ingenstans att finna. Efter några timmars ihärdigt sökande hittade mamma de sönderrivna passen i min nappflaska.

Sedan flyttade vi runt i Grekland, vidare till Sverige, här flyttade vi runt i Rinkeby och sedan flyttade jag hemifrån när jag var 26 och då började jag flytta runt i stan och härifrån till Aten och sedan tillbaka och nu är det dags igen. Vid varje flytt förvånas jag över min förmåga att hamstra som om jag levde under krigshot. Jag häpnar över den moderna människans materialistiska behov och hur vi binder oss till alla dessa själlösa prylar som gör oss ofria. En ocean av saker ska packas ner och det är ifall-att-saker man aldrig använder, samlarsaker som mina stenar från favoritstränder, onödiga tidningsklipp jag aldrig mer kommer att läsa.  Ändå har jag för vana att varje halvår dela ut kläder jag inte använder till vänner som vill ha. Jag köper aldrig souvenirer, inte ens när jag står på Machu Pichus topp och erbjuds ett lyckobringande lamafoster av en indiankvinna. Mina pengar investeras i upplevelser och minnen. Inför nyår brukar jag tömma mina vrår och bereda plats för nytt.

Trots mina teorier står jag här med mina miljoner flyttlådor och tänker på döden. Vilken stackare får ta hand om allt detta när jag dör? Jag lär ju ändå inte ta med mig något i graven. Den tanken frigör mig. Jag ringer en hjälporganisation som får hämta upp det jag inbillat mig att jag behövde. Mitt nya hem ska andas i fria ytor. Där ska finnas plats för människor att samlas och sova över när de vill. Det enda jag verkligen behöver är mitt pass och mina dagböcker. Som invandrare har man inte heller sina förfäders fåtöljer med sig. Mina förfäder var fattiga frihetskämpar som bara lämnade ett par gulnade fotografier efter sig. Hade de lämnat en sned sked hade jag säkert ramat in den.

Min kille avbryter mina tankebanor där jag sitter på en boklåda.– Var ska min kristallpingvin stå? Jag vill verkligen ha den. Den stod på morfars flygel när jag var barn.

+ Solen i Sverige. Bättre sent än aldrig.

– Varför dissa när man kan hissa?

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro