ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Jag har blivit en loppknarkare

metro · 9 Okt 2012
Uppdaterad 9 Okt 2012

klar

Artikellänk är kopierad

Två timmar och fyrtiofem minuter. Vätternrundan blev fulltecknad på rekordtid. Aldrig förr har så många längtat så mycket efter att få plåga sig själva i 10–15 timmar på cykel. Förra året tog det 130 timmar att fylla Vätternrundan – i år tog det alltså inte ens tre. Galet? Ja – och jag är en av dessa loppknarkare. Nästa år ska jag klara av Klassikern, är det tänkt. Jag, och några tiotusen andra, som har lyckats få de åtråvärda platserna  i Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Numera måste man inte bara vara bra på att springa eller cykla för att klara ett lopp – man måste vara minst lika snabb på tangentbordet om man ens ska få en nummerlapp.

Jag kan inte låta bli att fascineras över den lopphysteri som jag just nu deltar i. Den explosionsartade löparboomen har även spritt sig till cykel, skidor och simning. Cykelvasans platser tog slut på 26 minuter, Ironman i Kalmar sålde slut på tre dygn och Vasaloppet blev fulltecknat på elva dagar. Vad handlar detta om? Är det bara ren och skär träningsglädje? Eller är det en fråga om status, om att vi i en krisande värld måste visa alla att vi har uthållighet och styrka, att vi aldrig ger upp. Att vi är någon att lita på i alla väder. 40-årskrisande män, sa någon. Men vi kvinnor då – vi är rätt många – och vad åldern anbelangar så skulle mina tävlingskompisar kunna vara mina döttrar, ändå drivs vi av samma nyfikenhet, samma längtan efter nya utmaningar. Hur långt kan vi gå? Kan man lära sig åka skidor på tre månader? Hur känns det att cykla 30 mil på ett dygn? Hur gör man när man cyklar på rulle? Hur mycket smärta klarar vi av? Jag är 47 år nu och började träna för två år sedan. Jag har redan hunnit springa Halvmarathon, Tjurruset och Björkliden Arctic Mountain Marathon – ett av Sveriges tuffaste orienteringslopp. Och jag får en sådan enorm kick av det. Aldrig har jag känt mig så nära själva livet, som när jag har varit ute i åtta timmar i fjällen och fått hjärtklappning och totalt adrenalinpåslag i den tjocka dimman.

Det handlar om att utmana sig själv, att känna att benen bär, att pannbenet fungerar, att se sina kompisars glädje, att strunta i allt det vardagliga tjafset om vems tur det är att tömma diskmaskinen, att bara ta en kilometer i taget, framåt, framåt, aldrig bakåt, bara framåt. Och sedan – det fullkomliga lyckoruset som sprider sig från hjässan och ända ner i tårna vid målgången. Vi klarade det! I ungefär en vecka får man befinna sig i den totala euforin. Sedan börjar det rycka i benen igen och man vankar rastlöst av och an på nätet. Fåsenu, triathlon verkar kul – visserligen kan jag inte ens crawla men hur svårt kan det vara? Och plötsligt sitter man där med fingrarna redo på tangentbordet i samma sekund som anmälningarna öppnar.

 Sthlm Bike var en helt ny tävling för i år. 42 kilometer genom Stockholm, utan tidtagning. Alla cyklade i sin egen takt och många hade barnsadel på pakethållaren. Mer sådant!+ Skönt opretentiöst

 På 1950-talet gick vi ungefär ett maratonlopp i veckan mer än vi gör nu. Kanske försöker vi bara vinna tillbaka lite av den kondis som vi har förlorat.– Det var bättre förr

klar

Artikellänk är kopierad

metro
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro