ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Ju mer vi bär med oss desto tyngre blir vi

Alexandra Pascalidou · 26 Aug 2010
Uppdaterad 11 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Otaliga är de gånger jag har flyttat. Från ett land till ett annat och till ett tredje och tillbaka. Från hemlöshet till hemlängtan till hemmahörighet. Från mammas kliniskt rena polerade golv och doftande grytor till ett eget studentkyffe och vidare till en sekelskifteslägenhet.

För mig som skilsmässobarn är flytt förknippat med sorg och saknad som väcks till liv varenda gång det är dags för ett nytt flyttlass. Tårfyllda farväl. Hängande löften om framtida återföreningar. Sprängfyllda packlådor med rostiga kastruller, böcker och bordsdukar. Varje gång väcker det lika mycket ångest. Allt som ska slängas. Allt som ska sorteras. Vissa saker måste man ju bara spara. Som de där gulnade diplomen från gymnastiktävlingar, kassettbandet som jag spelade in som barn där jag intervjuar min lillasyster på hitta-på-svenska.

Slänger man skärvor ur sitt liv i en svart sopsäck? Och om man inte slänger – vem kommer då att lyssna igenom banden? Bläddra igenom alla skoluppsatser?

En flytt är ett ypperligt tillfälle att ta itu med saker som man gömt undan. Att röja, rensa, ge bort saker till dem som gläds åt det du försummat i en dammig vrå, ge till dem som uppskattar det du underskattar.

Ångesten sitter i att göra upp med det förflutna. Det är omtumlande att gå igenom oavslutade kapitel i sitt liv. Att en gång för alla göra ett bokslut och blicka framåt. Det är en känslomässig skilsmässa med självet. Ett adjö till det förgångna och ett varmt välkomnande av det framtiden bär i sin famn.

Ju mer vi bär med oss desto svårare har vi att fånga bollar i luften. Tingens tyngd gör oss mindre rörliga. Att rensa för att skapa utrymme för nytt. Låta tankarna växa i den nya tomheten. Att börja om på nytt.

Jag har ändå tid att planera, vika kartonger, sörja över den tid som flydde i ljusets hastighet och reflektera över alla misstag jag staplat i mitt cv.

Mitt i denna självömkande ångestfest påminner jag mig om att vi i vår del av världen ändå har förmånen att få välja var vi kan bo. Vi slipper bo på gatan eller i en hydda.

Till skillnad från andra som får sina hem bortspolade av en flodvåg i Pakistan eller sina liv krossade av orkanen Katrina kan vi i lugn och ro kategorisera kartonger och stapla porslin. Till skillnad från alla de som tvingas fly från döden som väntar runt hörnet har vi tid att omsorgsfullt slå in vår allra käraste ägodel. Vi har tid och vi har utrymme. Vi har förmågan att se flytten som ansatsen till något nytt och lovande. I den sista flyttlådan packar jag ner min flyttångest. Det finns ingenting att frukta. Ingenting blir ändå som förr. Det kan bara bli bättre. Eller som en grekisk granntant brukade trösta mig: Det skulle ha kunnat vara värre.

+ Hösten är här. Fram med filtarna. Mys och gosa.

– De bortglömda kvinnorna i krigets Kongo – de osynliggjorda våldtäktsoffren.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro