ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

ANNONS

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Maja Schiöler: Jag hatar håret på mina ben – men låter det ändå växa

Maja Schiöler · 5 Jul 2018
Uppdaterad 6 Jul 2018
Att raka benen har alltid varit naturligt för mig. Men ju mer jag tänkte på hur jag skulle förklara för mitt barn varför jag rakar delar av min kropp hittade jag liksom inget skäl som höll för mig, skriver Maja Schiöler.

Att raka benen har alltid varit naturligt för mig. Men ju mer jag tänkte på hur jag skulle förklara för mitt barn varför jag rakar delar av min kropp hittade jag liksom inget skäl som höll för mig, skriver Maja Schiöler. Foto: Unsplash/@billiebodybrand


Jag tycker själv det är äckligt med mitt kroppshår, men jag vet att det är något jag lärt mig av våra skönhetideal. Därför har jag tagit beslutet att inte ta bort hår, skriver Maja Schiöler.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Förra sommaren slutade jag raka benen. Egentligen hade det väl varit så att jag redan slutat/glömt/inte haft tid långt innan dess på grund av heltidsarbetande småbarnsförälder, men det var ungefär ett år sedan jag gjorde det medvetet.

quotation startVet ni vad. Jag är en äcklig feminist. Jag är en helt vanlig jävla människa.quotation end

Först sket jag i armhåret. Jag tyckte helt enkelt det var snyggt. Men benen? Hår utspritt på en så stor yta var inget jag upplevde som snyggt. Det var helt enkelt inte estetiskt tilltalande.

En vän frågade mig varför jag gjorde det ena och inte det andra, och jag förkalarade att jag tyckte det var snyggt med hår under armarna men inte på benen. Vi pratade lite om varför jag tyckte så. Hur jag format min bild av vad som är snygg och vad som är fult.

Att raka benen har alltid varit naturligt för mig. Men ju mer jag tänkte på hur jag skulle förklara för mitt barn varför jag rakar delar av min kropp hittade jag liksom inget skäl som höll för mig.

Det pratas om att det är viktigt att lära våra barn att de är lika mycket värda oavsett vem de är och hur de ser ut, men det ska inte gälla oss vuxna?

”Jo, du förstår, mamma känner sig tvingad att göra det för hon har lärt sig att det är fult och ofräscht att ha hår på benen och under armarna”, känns ungefär lika lockande att säga till småfolk som att förklara att allt vi tutar i dem inte spelar någon roll.

Det känns som det finns en del olika åsikter om det här. Vissa tycker jag sparkar in världens öppnaste dörr genom att ifrågasätta hur kvinnors hår fortfarande, 2018, kan vara en laddad fråga. Andra tycker nog jag är en sån där äcklig feminist som bara vill provocera med hjälp av att avsäga mig rådande skönhetnormer.

Vet ni vad. Jag är en äcklig feminist. Jag är en helt vanlig jävla människa. Jag tycker själv det är äckligt med mitt kroppshår, men jag vet att det är något jag lärt mig av våra skönhetideal. Därför har jag tagit beslutet att inte ta bort hår. För mig handlar det i grund och botten om att lära sig att acceptera den man är. Känna att jag duger. Och slippa förklara för barn varför jag lägger ner tid och energi och pengar på att ta bort något som är helt naturligt.

Maja Schiöler

Plus: Lång semester.Minus:  Min kollega Mattias ska flytta.

klar

Artikellänk är kopierad

Maja Schiöler
[email protected]
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. Publisher och ansvarig utgivare Thomas Eriksson. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro