ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Medmänniska efterlyses

Alexandra Pascalidou · 10 Nov 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Förra lördagen, strax efter lunch, satt jag på tunnelbanans röda linje med min bebis i famnen. Vi lekte tittut-leken, gnuggade näsa och jag sjöng i hennes öra. Min dotter log som en liten sol och jag drunknade i hennes harmoniska honungsdoft. När det var dags att kliva av med barnvagn och kassar lyckades jag lämna min handväska på sätet. Vi tog rulltrapporna upp och vid spärren inser jag plötsligt till min stora fasa att jag glömt min viktiga väska som innehöll nappflaska, napp, plånbok, kreditkort, id-kort, medlemskort, familjefoton, pengar, blöjor, kalender, läppglans, hemnycklar och den handvirkade favoritnallen Bouboulina. Med min hungriga bebis i famnen fick jag panik. Hur skulle jag nu mata henne när jag varken har flaska, pengar eller hemnycklar? Att jag kunde amma henne glömde jag fullständigt bort.Jag sprang till spärrvakten Fatme, en kvinna med förstående blick och beundransvärd handlingskraft. Hon ringde alla nummer hon kunde samtidigt som hon försökte lugna ner mig. Fem oändliga minuter senare hör hon ett utrop i sitt lilla glasbås där någon kollega anmäler att min väska lämnats in i en annan tunnelbanestation vid spärren. Så återfick min Melina sina nappar och nallar och jag kunde knalla hem med en orörd plånbok och alla ägodelar intakta. Slutet gott allting gott kunde jag konstatera men min frustration visste inga gränser när jag upptäckte att min räddare inte lämnat några spår efter sig. Varken Fatme eller någon annan kunde upplysa mig om vem som funnit och återbördat väskan. Vem tog sig tid att lämna in min väska denna frostiga novemberlördag?Presidentvalet i USA där folket förenats kring sin nya president Barack Obama upplevs av alla som en hoppingivande historisk händelse. ”Äntligen” utbrister mina vänner i New York och Los Angeles. ”Äntligen vågar vi hoppas igen”. Här hemma har vi inte bevittnat radikala förändringar eller tårfyllda tal till nationen om enighet och medmänsklighet men en omtänksam handling i vardagen räcker och väcker allt det hopp man så lätt förlorar. Människor är goda och vill varandra väl. Det finns fortfarande människor som i vår växelvis trista tillvaro trotsar sin stress och tar en omväg för att lämna en vilsen väska till en virrpanna till mamma. Tack till dig människa. Inte så mycket för plånbok och prylar utan för att du inger hopp. P.S. Det vore roligt om du kunde lämna ditt namn och adress på min blogg så kan jag och Melina få tacka med en liten present.

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro