ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Min generations ytlighet lyser i hipster-London

Cissi Wallin · 17 Aug 2010
Uppdaterad 11 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

I Shoreditch i östhippa London är det som hemma på Söder. Man behöver knappt fila på sin skolboksengelska eftersom varannan männska man träffar är smålänning, norrlänning, eller som jag själv, bohusläning.

Vi har alla något gemensamt. Vi är tjugoplussarna som drog från den svenska småstadstristessen, till Stockholms andrahandsångest och nätter där man posar på en stentrappa som kallas inneklubb, men sedan började drömma om någonting större. Thank Djisus för Ryanair. Det är ju så mycket bättre i Berlin. Men London funkar det med, trots att det känns lite "2005", som en av London-smålänningarna som tidigt flydde till Stockholm uttryckte det.

Tanken var att jag skulle glida runt i mina cirkelformade vintagesolglajjor längst Brick Lane, dricka en organisk smoothie, köpa ett par färgsprejade åttiotals-kängor och känna mig allmänt uppfylld av min egen hunger på livet. Fan då att jag mest längtade hem. Därifrån jag längtade bort alldeles nyss. Hem till det heltäckningsmattefria so called svenska välfärdsmyset. Trots att vi har det rätt surt härhemma också. Men ändå, så svenskt tryggt där storebror staten liksom … Är som den där frigolitplattan i simhallen.

Jag som sällan ser mig som en särskilt nitisk klasskämpe klarar bara inte av att på ena Londongatan se tjugotreåriga hipsters från typ Växjö som mest är där för att "festa ba" och lever på mamis och papis dåligt-samvete-pengar, medan arbetslösa brittiska småbarnsföräldrar tvingas sälja allt de äger för att klara dagen vid ett litet bord utanför den nedgångna lägenheten en gata bort. Det får mitt lilla luftslott där jag är den framgångsrika mediebruden, rentav it-bruden from Sweden, att kännas som ett jävla skämt.

Min generations ofta rent provocerande ytlighet och totala ignorans mot det som händer en gata bort känns där och då, i Londons hippaste hoods, mer och mer som ett jävla skämt. Men ... Jag älskar ju att känna mig som en kreativ och eftertraktad utlandssvenne med tuffa solglajjor som folk bjuder på fräna events och kallar "wicked!". Jag liksom injicerar det.

Men kanske har jag mest blivit gammal och hopplöst verklighetsförankrad. Som när jag nyligen fikade med Elena som tycker att det är så mycket bättre i Berlin. "Cissi, där är allt så mycket friare, allt är liksom okej." Och jag kontrar med: "Jo, och folk super ihjäl sig och får typ aids hela tiden också."

+ I Sverige har vi över 15 grader inomhus på vintern. I brittiska svindyra lägenheter känns det som Novosibirsk tre fjärdedelar av året. – I Sverige ger vi aldrig främlingar komplimanger.

klar

Artikellänk är kopierad

Cissi Wallin
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro