ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Min kropp är lika viktig som andras

Camilla Bergman · 3 Okt 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Så var det dags igen. Oktober månad är lika med en rosa månad. Bröstcancermånad. Självklart att man skaffat sig ett band, för vem vet, man kan ju själv vara en som drabbas. En ännu bättre anledning är kanske den att man stöder en insamling till en uttalad kvinnosjukdom. Varje år felbehandlas kvinnor i Sverige. En kvinna som till exempel får problem med hjärtat får vård enligt gängse praxis. Problemet är bara att den vård hon får är utformad efter och anpassad för män. Likaså är den medicinska vård man ger hjärtsjuka patienter anpassad för manlig fysiologi. Kvinnors fysiologi skiljer sig, som vi alla vet, från männens, och det som fungerar bra på en man kan ha sämre effekt på en kvinna. Allt detta vet vi, och ändå fortsätter vården att prioritera den manliga kroppen. Det finns en kvinnosjukdom som heter endometrios. Det är en sjukdom som i sin värsta form orsakar otroligt lidande i form av kramper och smärta. Man räknar med att så många som 15 procent av alla kvinnor kan vara drabbade, men trots detta är sjukdomen relativt okänd. När en vän drabbades blev hon inte ens trodd utan påstods vara inbillningssjuk. – Lite mensvärk får man väl tåla, sa en läkare och skrev ut starka värktabletter. Det var allt. När besvären inte avtog och hon inte gav med sig blev hon en besvärlig patient. Skickades runt bland urologer, gynekologer och reumatologer men ingen kunde säga varför hon ibland nästan svimmade av smärta. Till sist fick hon veta att smärtan kanske aldrig skulle gå över, att hon kunde få leva med detta resten av sitt liv. I dag är hon sjukskriven och hennes bästa möjlighet till ett värdigt liv är att opereras utomlands. Men det får hon bekosta själv. Ett läkarbesök minns hon bättre än andra. Det var när hon satt på urologmottagningen och bläddrade i broschyrer. Det fanns hur mycket som helst att läsa om prostataproblem, men i stort sett inget om kvinnorelaterade urologiska sjukdomar.Jag vet inte vad gemene man i vårt avlånga land tycker. Alla män kan ju skatta sig lyckliga, födda till rätt kön som de är. Men de flesta män kommer någon gång att drabbas av den orättvisa vården ändå, i form av en sjuk hustru, dotter eller syster som inte får den behandling hon har rätt till. I slutändan missgynnas alla. Själv tycker jag att min kropp är lika viktigt som alla andras, mäns och kvinnors, och i väntan på att resten av samhället ska tycka som jag tar jag på mig mitt Rosa band. Det är i alla fall en början.

klar

Artikellänk är kopierad

Camilla Bergman
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. Publisher och ansvarig utgivare Thomas Eriksson. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro