ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Missbruket skonar inte någon

Helena Sandklef · 23 Aug 2011
Uppdaterad 23 Aug 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Missbruket är som det oändliga hav, så som jag såg det från hamnen i Olofsbo när jag var fem. Oändligt. De är som om alla sitter i samma båt men rodret sköts av en ensam man. Det är sjögång och aldrig lika stilla, lika spegelblankt, som på film. Det är ett öppet hav med en orosbefläckad himmel som skiftar i gråsvart. Hon saknar flytväst. Ibland föreställer hon sig att molnen förbarmar sig över dem och sakta blåser båten in mot land, sakta och bestämt. Men de angör ingen brygga förrän mannen vid rodret bestämmer så. Det fortsätter gunga när de kommit i land, ibland hinner det aldrig lägga sig förrän de ska ut igen. Hon förbereder sig och letar desperat efter flytväst, karameller och nödraketer för att rädda dem om de kantrar. Men för var gång de hissar segel så blir hon allt mer bekant med rädslan av att segla på öppet hav med den ensamma mannen vid rodret. Att missbruka är något av en konst. Att leva med en missbrukare däremot, det är något man fostras i. Det är en skola. Och i den skolan undervisar även barn. De som ska bistås, vägledas, älskas och erhålla ramverk blir de som bistår, vägleder, älskar och skapar ramverk. Unika individer som slits mellan rollen som vuxen och rollen som barn, och som med all säkerhet tappar sig själva någonstans i mitten.  Det är en skola som lär dem göra rätt när misstag begås. Att röja hinder och mörka oförätter. Den lär dem hantera en skillnad som inte existerar, den mellan lögn och lögn. En skola som lär dem att det mest smärtsamma sveket kommer från dem själva. Som lär ut en villkorslös kärlek, för avsikt att utnyttjas skoningslöst, och fostrar i konsten att blunda men ändå kunna se. När man inte ser hajens tänder, när kärlek och fruktan är samma sak. När missbruket blir något man föredrar framför andra alternativt. När någons missbruk blir lite av en accessoar man alltid bär med sig. Då, först då, är man färdigdresserad.Missbruket skonar ingen på sin seglats, allra minst barnen. Och skulle tron gå förlorad så finns alltid hos en dotter, hos en son, det förbannade hoppet kvar. Men till slut är det dags att gå i land. När livet som vi känner det faller på plats och samman, samtidigt. Känslan av att få säga ”ditt missbruk är över. För mig”. Det finns inget hav att segla på, det finns inga trossar att lossa. Kvar är fast mark och önskan från den som aldrig fick vara barn att åtminstone få vara vuxen.

Höstjoggen. Inget är så fint som att komma hem med små löv i håret. Piffiga, stylade, tandblekta, bantade och fönade skådespelerskor i Hollywood går samman för att ta avtånd från skönhetsoperationer. Självinsikt är svårt.+

klar

Artikellänk är kopierad

Helena Sandklef
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro