ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Nisse Edwall: Så här upptäckte vi min sons adhd

Nisse Edwall · 18 Mar 2019
Uppdaterad 18 Mar 2019
Jag hade länge intalat mig själv att det var så här det var att vara pappa. Man skäller och gormar hela tiden, skriver Nisse Edwall.

Jag hade länge intalat mig själv att det var så här det var att vara pappa. Man skäller och gormar hela tiden, skriver Nisse Edwall. Foto: Unsplash


Varför var det inga andra barn som påstod att deras pappa suttit på toa och runkat hela gymnasiet under ett kallprat mellan sagda pappa och okänd man på stel fest?, skriver Nisse Edwall.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag minns det som igår. En sån där halvsolig sommardag på Gotland när det är lite väl blåsigt att åka till stranden men perfekt för en grilla korv-utflykt.

Det var när Manne (sonen alltså) kastade en sten som kom farligt nära oss andra som satt och försökte ”njuta” av våra halvgrillade chorizos som jag tappade det. Eller egentligen var det några timmar senare när vi var tillbaka vid familjens sommarställe och han slog sönder nån pelargonplanta som jag verkligen tappade det. Vad jag skrek kommer jag inte ihåg, men jag minns hans livrädda blick. Och jag minns att han kissade på sig.

quotation startDet var mitt fel att han var så ouppfostrad. Det var mitt fel att han sprang ut ur klassrummet i tid och otid. Det var mitt fel att han rev sönder matteläxan.quotation end

När jag någon stund senare försökte lugna ner mig med en promenad och gick med Östersjön till vänster och en massa martallar till höger kom det över mig; jag hade länge intalat mig själv att det var så här det var att vara pappa. Man skäller och gormar hela tiden, man sätter gränser. Det är på något sätt vad föräldraskapet går ut på. Men varför var det så svårt? Varför blev inte andra barn så arga när de halkat på en sten under skogsutflykten att utflykten var tvungen att avbrytas till förmån för hemfärd? Varför var det inga andra barn som påstod att deras pappa suttit på toa och runkat hela gymnasiet under ett kallprat mellan sagda pappa och okänd man på stel fest?

Min fru, Li, hade länge pratat om att vi borde söka hjälp utifrån. Det tyckte inte jag.

Jag pekade i stället på mig själv och tänkte att det var jag som var dålig; det var mitt fel att han var så ouppfostrad. Det var mitt fel att han sprang ut ur klassrummet i tid och otid. Det var mitt fel att han rev sönder matteläxan. Det var mitt fel att jag behövde vara arg hela tiden.

Men när jag gick där längs havet och kände den omisskännliga doften av ruttnande sjögräs kände jag att det här funkar fan inte längre. Det är inte normalt.

När vi väl tog hjälp utifrån gick allt rätt fort, skolläkaren skrev en remiss för utredning om ADHD, några månader senare fick vi tid och en vecka senare fick han diagnosen.

Det visade sig att det inte var mitt fel. Det var visst ingens fel. Det bara var.

Och nu är han nio år och jag kan bli hans pappa på riktigt.

Nisse Edwall

Plus: Stefanos Tsitsipas och Fricky.Minus: Alexander Zverev och den där filmen om Queen.

klar

Artikellänk är kopierad

Nisse Edwall
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro