ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Nu är det slutknarkat för min del

Alexandra Pascalidou · 22 Sep 2011
Uppdaterad 22 Sep 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Häromdagen låg jag på en solstol på Capri med dåligt samvete som enda sällskap. I händerna hade jag en svensk dagstidning som jag för en gångs skull hade tid att läsa ordentligt. Utan att titta på klockan med en viskande vädjan till högre makter om att stoppa tiden så att jag hinner. I en artikel slår psykologer larm om den prestationsångest allt fler lider av. Det börjar med blöjan och accelererar med åldern. Psykologerna menar att vi borde släppa kraven, skaka av oss stressen och pressen och inte vara så förbaskat duktiga. Har man hört den förut? Livsstilsgurus och lyckocoacher lär ut meditationer och mindfulness. Konsten att leva här och nu. Att lätta på strypsnaran och glömma karriär, bolån, räkningar och önskningar.Men det är motstridiga budskap. Samtidigt som medierna översvämmas av reportage om hur man lär sig leva lyckligt utan en massa måsten springer samhället åt andra hållet. Det blir tuffare tider. Svångremmen dras åt. De starka premieras och de svaga skuldbeläggs. Eleverna mäts och bedöms i betyg som delas ut allt tidigare. De som har jobb måste jobba hårdare och de som är arbetslösa brännmärks som oduglingar. Skuld och skam åt slappa slöfockar som söker sanningen istället för att producera. Vår tid kräver att vi utmärker oss och bygger vårt eget varumärke, att vi tränar, vårdar vårt yttre och inre, bakar vårt dagliga bröd, lever i kärleksfulla relationer som sjuder av romantik och spontanitet trots att de flesta normala människorna måste planera varenda ledig minut. Vi ska leva i rena, vita och fräscha hem som tål att visas upp i bostadsannonser, vi ska ha fritidsintressen enligt IKEA, vi ska ha vänner och konsumera kultur och vara lugna och lyckliga och vara på topp. Utan att få prestationsångest.Gennaro Palermo är en högrest, medelålders man med gråsprängt hår som serverar mig capuccino. För några år sen blev han skjuten i benet av Camorran. När han låg i en blodpöl på marken, kom gärningsmannen fram och bad om ursäkt. Han hade skjutit fel man. Idag har han sin namnsdag och jag önskar honom lycka och framgång. ”No” avbryter han mig. Jag önskar mig ingenting. ”Niente” viftar han med armarna. Bara att livet fortsätter som det är. Att jag får se solen och havet och veta att om jag någon dag inte har pengar till mat har vänner som kan bjuda mig. Det räcker. Ingen framgång. Inga löneförhöjningar.Måste jag bli skjuten i benet för att fatta det? Prestationsknarkaren i mig blir provocerad. Den som aldrig låtit mig ligga i en solstol utan dåligt samvete. Nu sluter jag ögonen mot solen och tänker att det är slutknarkat. Nina Bouraouis bok ”Innan männen”. Ett litet mästerverk om kärlek. Telefonförsäljare som alltid ringer vid fel tidpunkt.+

klar

Artikellänk är kopierad

Alexandra Pascalidou
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro