ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Rädda mig inte från min kultur, tack

Nabila Abdul Fattah · 28 Jan 2009
Uppdaterad 15 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Jag minns 1996 när jag gick i 9an. Jag och min klass stod i hallen och väntade på att bli insläppta i gympasalen. Jag hatade gympa, det kändes som att det gick emot mina principer att röra mig mer än vad jag behövde. Lyckligtvis funkade det alltid att skylla på mensvärk. Konstigt att folk inte trodde att jag förblödde till döds så många gånger jag använde den ursäkten. Men jag gick ändå alltid dit, allra mest för att jag hade en tonårsförälskelse i min gympalärare Håkan. Så vacker han var!

Jag hade börjat rappa ett år tidigare och var helt såld på The Latin Kings och gjorde allt i min makt för att låta och framförallt se ut som dom gjorde. Eftersom jag inte hade så mycket pengar så vart budgetresultatet att jag snodde skjortor och kostymbyxor ifrån min pappas garderob. Jag såg katastrofal ut egentligen men jag älskade det, min pappa tyckte inte att det var lika roligt att få sin garderob plundrad av sin 15-åriga dotter. Min mamma sörjde. Hon bönade och bad om att få sätta på mig en klänning, att sminka mig, att börja noppa mina ögonbryn. Att börja se lite flickig ut helt enkelt.

Jag totalvägrade och ville hellre springa runt i alldeles för stora kläder och rappa i en källarlokal med mina killkompisar än att vara söt inför dom. I alla fall den dagen står hela klassen utanför den stinkande gympasalen och väntar på mitt livs kärlek Håkan. Min klasskompis Jennie tittar på mig. Vi brukar inte prata så ofta jag och hon. Inte mer än nödvändigt i alla fall. Men den dagen tittar hon extra konstigt på mig och jag kunde inte förstå varför. Sen öppnar hon munnen och frågar ”Nabila, får inte du ha på dig kjol för dina föräldrar?”

”Va?” svarar jag och tror att hon skämtar. ”Ja, får du inte det?” frågar hon. Några dagar innan hade Sara i Umeå blivit ”hedersmördad” och eftersom vi såg likadana ut och kom från samma land (Samma land? Hon var ju ifrån Irak!) så trodde Jennie att jag led av samma problem. Att mina föräldrar inte ville att jag skulle gå på discon, eller prata med killar, eller sminka mig, eller klä mig i tjejiga kläder som visade min figur. Alltså allt det som egentligen var deras dröm.

Ända sen den dagen för 13 år sedan så har jag ständigt fått kämpa för min rätt att inte vara offer i folks ögon. Och för min familj och släkts rätt att inte ses som förövare.  Jag säger inte att problemen inte finns. Men tyvärr utgår många ifrån att om man ser ut som mig så behöver man räddas från ”sin kultur”.  Jag behövde aldrig bli räddad för jag var normal, men jag blev aldrig behandlad som det.

klar

Artikellänk är kopierad

Nabila Abdul Fattah
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro