ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Roland Poirier Martinsson: De gör anspråk på att deras navelludd är intressant

Roland Poirier Martinsson · 16 Sep 2018
Uppdaterad 17 Sep 2018
Jag måste säga att podcasten är ett sympatiskt fenomen trots att den inte fanns när jag var ung, skriver Roland Poirier Martinsson.

Jag måste säga att podcasten är ett sympatiskt fenomen trots att den inte fanns när jag var ung, skriver Roland Poirier Martinsson. Foto: Unsplash


Tänk vilken självupptagenhet som krävs av den som pratar i poddar. Anspråket är att mina personliga infall om allt från den godaste kebaben i stan till tidpunkten för nästa finanskris – i salig blandning, kanske kopplade till varandra – ska vara intressanta för främlingar som antagligen inte sällan vet mer om både det ena och det andra än vad jag gör, skriver Roland Poirier Martinsson.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I onsdags var jag med i Sveriges Radios podcast om USA, där jag ibland är gäst. Det ordinarie gänget kan ämnet och public service sköter som vanligt allt med bravur. Hundratusentals lyssnar och å ena sidan är det inte konstigt: ämnet är avgränsat – amerikansk politik, lite nöje och kultur – och P1 erbjuder en mäktig plattform.

quotation startÄr det inte dekadent att lyssna på personer som gör anspråk på att deras navelludd är intressant?quotation end

Å andra sidan, det krävs en aktiv handling för att lyssna på en podcast. Kanske inte som att åka till Dramaten, men i media är det en aktiv handling till och med att hålla reda på gammaldags TV-tablån. Förr var det säkraste sättet att dra tittare att läggas efter ett populärt program på samma kanal. Så aktiva var tittarna. De orkade inte resa sig ur soffan.

Därför var fjärrkontrollen mer än en manick, den förändrade programmen. Döda sekunder? Zap! Tänk vad många bra program som inte gjorts på grund av fjärrkontrollen.

Men jag måste säga att podcasten är ett sympatiskt fenomen trots att den inte fanns när jag var ung. Hur många lyssnar på en podcast varje vecka? Filip och Fredrik har hundratusentals lyssnare, samma med Schulman och Eklund, och även om många lyssnar dubbelt når båda fler än många TV-program. Bäst är specialiserade podcasts som kan nå samma höjder som klassiska kulturprogram på sämsta sändningstid – också dessa drar lyssnare. Ganska fantastiskt. Det ger mig kanske inte hopp om framtiden, det vore att säga för mycket, men möjligen är undergången inte omedelbart förestående.

Två saker stör mig dock. Varför handlar så många podcasts om ond död? Det finns något obehagligt i underhållning som bygger på avskyvärda mord som nyss drabbat verkliga människor. För det andra, är det inte dekadent att lyssna på personer som gör anspråk på att deras navelludd är intressant? Och tänk vilken självupptagenhet som krävs av den som pratar. Anspråket är att mina personliga infall om allt från den godaste kebaben i stan till tidpunkten för nästa finanskris – i salig blandning, kanske kopplade till varandra – ska vara intressanta för främlingar som antagligen inte sällan vet mer om både det ena och det andra än vad jag gör.

Men det gäller i och för sig den här kolumnen också.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Att lyssnare redan kommit till den podcast som jag och Fredrik Virtanen i vår självupptagenhet nyss startat.Minus: Att folk lyssnar på oss istället för att läsa McPhersons utmärkta Battle Cry of Freedom om amerikanska inbördeskriget.

klar

Artikellänk är kopierad

Roland Poirier Martinsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. Publisher och ansvarig utgivare Thomas Eriksson. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro