ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Skolket är inte barnens fel

Hillevi Wahl · 20 Nov 2012
Uppdaterad 20 Nov 2012

klar

Artikellänk är kopierad

Jag har tidigare skrivit om skolk och varför jag tycker att det är en sådan urusel idé att skriva in det i betyget – och det tycker jag fortfarande. Men just nu älskar jag själva registreringen av skolk. 

Detta efter att ha läst Lasse Mattilas utmärkta bok ”Att förebygga livslångt utanförskap”. Mattila visar på många exempel där vi vuxna kan ge ett kraftfullt stöd till de som behöver. Och det är många. Det föds runt 100 000 barn varje år och minst 10 000 av dem kommer att hamna i utsatthet och utanförskap i vuxen ålder – om vi inte fångar upp dem i tid. 

”Ett av de kraftfullaste redskapen vi har att upptäcka och identifiera barn och ungdomar i behov av särskilt stöd är skolket”, menar Mattila. 

Men då gäller det också att varje skola har rutiner för att följa upp detta behov.

Mattila berättar om hur han jobbade som kurator på en skola och bestämde sig för att kartlägga skolket under två månader. Sjuttio procent av alla elever i årskurs 6–9 hade minst en lektions olovlig frånvaro under denna tid. Tjugo procent av eleverna hade en olovlig frånvaro på över 13 procent. Han gick till rektorn och frågade: Hur stor frånvaro kan denna skola acceptera innan vi ska vidta åtgärder? 

”Vi har nolltolerans”, svarade rektorn snabbt.

Visst. Fint. Men rektorn hade ingen som helst handlingsplan mot skolk. Och då faller en nolltolerans platt mot marken.

Jag har själv skolkat en hel del. För det var inte så lätt att ta sig till skolan när mamma låg dyngfull hemma i köket. Eller när jag hade livsångest och inte tyckte att jag hade någon själ – vem orkar bry sig om företagsekonomi eller tyska prepositioner då? 

Men undersökningar visar att bara bristen på uppmuntran att närvara är ett starkt skäl att inte komma till lektionerna. Varför ska man gå dit om ingen saknar en? 

Så, vi måste börja med att se varenda unge och visa dem att de behövs. Och omedelbart sätta in en handlingsplan vid frånvaro. Ta vara på ungdomarnas drömmar och hjälp dem förverkliga dem. 

Mattila berättar om Anders, 15 år, som knappt har varit i skolan på tre år. Mattila får tag i Anders och frågar honom vad han drömmer om. Då kommer det fram att han gärna skulle vilja komma in på en särskild bygg- och betonglinje. Men det känns omöjligt.

När de börjar kolla vilka betyg han måste ha och vad som krävs för att han ska få godkänt i vissa ämnen, så hämtar en skeptisk SO-ämneslärare tre böcker, en för varje år han har varit borta, med tillhörande uppgifter och säger att han måste åtminstone göra klart det här innan terminens slut. 

Anders fick böckerna klockan 16. Nästa dag klockan 08.20 hade han gjort klart alltihop och frågar efter mer! Anders närvaro höjdes från 0 till 80 procent. Han ökade sina betyg med 1 100 procent – och han kom in på betonglinjen.

Tänk vad lite uppmärksamhet kan göra.

med empati Helena Bross lättlästa böcker om Klass 1B är smått genialiska när det handlar om konsten att se varje barn. Senaste delen ”Slagsmål” handlar om en kille som inte har det så lätt. Min sexåring kunde inte sluta läsa. Bästa betyget.+ Läsglädje

med förhinder Enligt SvD:s kartläggning har utrymmet för spontanindrott minskat drastiskt sedan 70-talet. Nu är det tusen barn som ska dela på varje fotbollsplan i Stockholm. Icke godkänt!– Träningsglädje

klar

Artikellänk är kopierad

Hillevi Wahl
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro