ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Slarva inte bort dina tio procent

Hillevi Wahl · 9 Nov 2010
Uppdaterad 11 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Jag – och hela kultureliten – var på Rival i går kväll och såg Eva Dahlgrens enkvinnasshow "Ingen är som jag".

Och det kan låta som ett käckt "hej, jag är unik" eller det finns bara en av mig och det är jag. För att parafrasera en känd fru. Men i Eva Dahlgrens version blir det hjärtdunkande naket och ensamt. Åtminstone först.

Ingen är som jag. Jag är annorlunda och konstig. Jag är utanför och ensam. En fladdrig 70-talsfilm visades upp på filmduken. Konstig, ensam, ung, utanför, udda flimrade förbi. Du-dunk, du-dunk, du-dunk. Och jag tror inte det var en enda av oss där som inte mindes våra tonår och hur ensamma och konstiga vi kände oss. Världen var svart och vit. Och jag var den enda som var som jag var.

Trodde vi.

"Visste ni att vi består av 90 procent gener? Nittio procent är redan förutbestämt. 90 procent var redan ihopgeggat i min hjärna innan jag ens kommit ut. Det är rätt skrämmande. Taskiga odds. Fifty-fifty hade varit mer schysst", säger Eva.

Tio ynka procent. Det är det vi har att skapa ett jag med. Tio procent att experimentera med. That’s it.

Man kunde tro att vi skulle vara rätt rädda om de procenten. Att vi skulle tänja ut dem till sitt yttersta. För man vill ju inte gärna bli en kopia av sin mamma eller mormor. Inte upprepa samma misstag, inte gå i samma fällor. Inte bli någon annan. Någon som redan har varit.

Så vad gör vi med de där dyrbara tio procenten? Jo, vi försöker bli dåliga kopior av någon annan. Någon framgångsrik kollega, någon snygg filmstjärna, någon cool programledare i tv. Vi vill ha samma klädstil, samma inredning, samma bil, samma armbandsklocka, samma fula lyxväska. Vi jämför och tävlar.

Och de där kollegorna och filmstjärnorna – de vill ju också vara en dålig kopia av någon annan, någon ännu snyggare, hetare kollega eller filmstjärna.

Det är för sorgligt egentligen.

Och jag tycker Eva Dahlgren lyckas väl med att förklara varför det är så himla dumt. För den här rädslan för allt som är annorlunda, vare sig det är lesbiska, romer eller hemmafruar – slutar alltid i en rädsla i att våga vara den man skulle kunna vara. Om vi bara gjorde allvar av våra egna tio procent.

+ "The Social Network" visar att vi inte bara är 90 procent ge­ner. Vi är i ännu högre grad vårt nätverk. Man blir ju mörkrädd när man ser de söndercurlade ungarna i ”Ung och bortskämd”. Vad håller föräldrarna på med?

klar

Artikellänk är kopierad

Hillevi Wahl
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro