ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en debattartikel. Personen, företaget, partiet eller organisationen som har skrivit texten driver en åsikt och argumenterar för den. En debattartikel publiceras med namn och bild på den som står för åsikten.

Sluta anpassa er till svartsjukan – den förstör våra liv

Sofia B. Karlsson · 2 Mar 2017
Uppdaterad 2 Mar 2017
Vilken kärlek är det som begränsar så? Går den ens att kalla för kärlek? undrar Sofia B. Karlsson.

Vilken kärlek är det som begränsar så? Går den ens att kalla för kärlek? undrar Sofia B. Karlsson. Foto: Andreas H. Nilsson/SvD/TT, Privat


Varför anpassar sig annars självständiga, coola människor till svartsjukan och blir helt blinda i sådana här situationer? skriver jämställdhetskonsulten Sofia B. Karlsson.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Sista tiden har jag fått anledning att prata med andra om svartsjuka, av lite olika skäl. Alla de samtalen har varit intressanta. Det jag hela tiden kommer fram till är hur otroligt mycket svartsjukan styr oss. Och att vi gör svartsjukan till något som tycks vara en ändstation. ”Om du gör så blir jag svartsjuk”, punkt slut. Så kan det ju vara. Men vems ansvar är det egentligen att ta hand om de känslorna? Och ska man bara acceptera att det är på det viset och inte ens försöka göra något åt känslan?

En person jag pratade med sa att han hade slutat umgås med sina tjejkompisar eftersom att hans förra tjej tyckte det var så jobbigt när han gjorde det. Då undrar jag om jag som bisexuell i så fall inte skulle få umgås med någon förutom min eventuella partner? Det kan ju bli lite segt i längden.

”App app, inte fika med din gamla vän från Göteborg”, det skulle ju eventuellt kunna vara en potentiell sexpartner. ”App app, inte hänga med din vän från USA som är här på besök, tänk om hen i hemlighet är kär i dig?” Makes sense?

Är det inte vårt ansvar att utmana vår egen svartsjuka så att våra partners kan leva ett så rikt liv som möjligt? Är det inte det man vill för människorna man älskar – att de ska må bra och vara lyckliga – och inte att de ska ha ett liv som är en enda stor begränsning som bygger på våra egna rädslor att hamna på minus i jämförelse med andra i den personens liv?

Vilken kärlek är det som begränsar så? Går den ens att kalla för kärlek? Vissa verkar tro att det måste finnas ett element av svartsjuka i kärleken för att den ska vara ”äkta”, som att man inte älskar någon tillräckligt mycket om man inte har lite av de mörka känslorna inblandade. Vissa kallar det för passion.

Det obegripliga är dessutom att så många som lever med svartsjuka partners accepterar det här beteendet. Varför anpassar sig annars självständiga, coola människor till detta och blir helt blinda i sådana här situationer? Varför lär vi våra barn att svartsjuka är en del av kärleken? Det är något väldigt destruktivt i det där. Att det ska vara okej att agera på svartsjukan och begränsa den andra personen i stället för att hantera det egna känsloläget. Ansvaret läggs på fel ställe.

Svartsjukan begränsar oss, minskar vår bekantskapskrets, förstör våra liv och leder inte sällan till våld. Att uppfostra våra barn (särskilt pojkar) med en kritisk blick till svartsjuka är därför en våldsförebyggande handling som jag tycker bör lyftas fram i ljuset mer.

Sofia B. Karlsson, jämställdhetskonsult

pil
Om debattören

• Ålder: 39 år.

• Ort: Stockholm.

• Aktuell: I juni kommer Sofias bok ”Stå upp för lagidrotten när det blåser – om lagidrottens möjlighet att verka för inkludering, mot homofobi och våld”.

klar

Artikellänk är kopierad

Sofia B. Karlsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro