ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Sluta kalla oss maskrosbarn – vi är alkisbarn

Hillevi Wahl · 24 Feb 2015
Uppdaterad 24 Feb 2015

klar

Artikellänk är kopierad

Inom loppet av en vecka var det fem unga tjejer, med sjuttio mils avstånd, som sa samma sak när jag var ute och föreläste: ”Sluta kalla oss maskrosbarn!”

Den första tjejen satt i publiken i Lunds stadshall. ”Maskrosbarn hit och maskrosbarn dit – jag hatar det ordet! Jag känner mig inte som ett maskrosbarn. Har aldrig gjort. Varför kan man inte bara få känna sig som en loser? Varför måste man sätta en duktighetsstämpel på oss?”

Just den här unga kvinnan ställde nittio procent av alla frågor, ivrigt, upprört och välformulerat, så jag vet att hon inte är någon loser. Men ändå. Jag fattar känslan. Och jag förstod precis: Ännu en vuxenetikett, ännu en roll man måste fylla ut för att passa i de vuxnas mallar. Ändå blev jag överraskad när jag samma vecka fick höra det från fyra håll till. 

Och jag mindes plötsligt känslan när jag första gången fick höra att jag var ett maskrosbarn. Det var som om jag fick en slags diagnos. ”Jaha, finns det ord för sådana som mig?” Jag hade tur som träffade professor Kari Schleimer på Barn- och ungdomspsyk i samma veva. På sitt karaktäristiskt osentimentala sätt sa hon bara i en bisats att ”tja, det är väl så man brukar karaktärisera maskrosbarn, att de tankar lite kärlek här och lite uppmärksamhet där, just för att överleva”. Det kunde jag känna igen mig i, det kunde jag relatera till. Sålunda accepterade jag ordet. Men i ärlighetens namn har också jag tyckt att det gått inflation i begreppet.

Vad är det då med ordet maskrosbarn som upprör unga i dag? Bonnie är en 23-årig tjej som avskyr uttrycket. ”Det är ju som om någon säger till en att man egentligen inte borde ha klarat sig. Och vem är det som avgör om man klarat sig? Det är få människor som har en spikrak livsbana utan kriser, speciellt vi som är barn till missbrukare.” ”Sedan tänker jag att ordet maskrosbarn kan få en att tänka att man inte behöver jobba med sitt eget medberoende och historia bara för att någon tycker att man klarat sig redan.”

Ja, vem avgör det? När vet man med bestämdhet att man är utanför riskzonen? De flesta vuxna missbruksbarn jag känner går och väntar till långt upp i fyrtioårsåldern på att de själva ska flippa ur. Vad ska man kalla er då? frågar jag Bonnie.

”Alkisbarn! Det känns mycket bättre, det är i alla fall sant.” Så lycklig jag blir över det. Att vi äntligen kan säga att vi är alkisbarn. Hurra för oss alla. Vare sig vi klarat oss eller inte. Allting är relativt, det sa redan Einstein.

+ Rökförbud – yes yes yes! Det är inte klokt att rökare fortfarande får förgifta våra liv. Framtiden kommer att häpna över att det var lagligt att bolma ut sina cancerogena ämnen på oskyldiga barn.

- Arsenikpanik. Jaha. Nu finns det arsenik i riset också. Och i riskakor och de minsta barnens risgröt. Är det inte dödliga transfetter så är det arsenik. Ska man skratta eller gråta?

klar

Artikellänk är kopierad

Hillevi Wahl
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro