ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

"Stress" och "normal" skulle bort

Jason Diakité · 11 Feb 2013
Uppdaterad 12 Feb 2013

klar

Artikellänk är kopierad

För ett par år sedan bestämde jag mej för att sluta använda två specifika ord: normal och stress. Jag ville aktivt utrota orden från mitt vokabulär. Det var berått ordmord. Visst har jag gjort det förut, det ligger en rad termer begravda i mitt medvetandes kyrkogård. 

De kan dock likt zombies återuppstå ibland för att halta in i en ogenomtänkt eller ondsint mening men det är inget som en eldkastare eller en påle genom dess hjärtat inte botar. 

Min verbala atkins gick ganska bra till att börja med. Istället för att använda ordet normal fick jag bara ta lite längre omvägar för att förklara mej. Jag vill befria mej från ett av språkets mest intetsägande och tomma ord. Det finns aldrig ett tillfälle då en mening berikas eller djupnar på grund av det ordets förekomst. Det är bara en språklig genväg för att kommunicera att något eller någon inte är utöver det vanliga och tar ingen som helst hänsyn till det subjektiva i livsupplevelsen. Detta ord vill berätta hur saker bör vara och kräver konformitet till dess dömande förtryck eller skickar oss i exil från mittfåran. Ett ord må blott vara ett ord men jag tror att revolutionen börjar med vad vi uttrycker. 

Om jag förändrar mitt sätt att prata kommer det att förändra mitt sätt att vara. 

Ordet stress var betydligt svårare att avrätta. Min grund till att inte vilja använda det var att jag kände att dess negativa laddning hade en nästan självuppfyllande kraft.  

Genom att berätta för exempelvis en vän att jag kände mej stressad ökade min känsla av att vara i just det tillståndet. Samtidigt blev det väldigt omständigt att beskriva för nästa polare att jag kände mej som att jag lovat mer än vad jag hunnit hålla och att jag kände mej ständigt efter i planeringen och att det pressar ett redan skört samvete. 

Detta  ords tunga klang är dessutom smittsamt och sprider sej snabbare än svininfluensa på en grisfest. Men jag saknade ändå ordet och efter bara ett par år av semantisk rehab föll jag åter tillbaka i de gamla språkliga dikena. 

I dag är jag lite av en skåpsnackare och min användning av dessa två ord är mycket mindre än vad det en gång varit vilket känns ok men inte fantastiskt. Eventuellt skulle Arga Snackaren kunna komma hem till mej hjälpa mej att styra upp mitt havererade språk. 

I mitt liv har jag missbrukat, situationer, förtroenden och substanser och nu då slutligen även ord. Det kan fan inte vara normalt. 

 Jag har inget emot den nu härskande kylan men då får sommaren lova att sätta ner sin fot med besked i år. + Årstiderna

 Django Unchained är en bra och välspelad film. Däremot fick jag några blåmärken på trumhinnorna av det generösa användadet av ett annat N-ord.– Öronblåmärken

klar

Artikellänk är kopierad

Jason Diakité
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro