ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Tyck inte synd om mig

Jonas Helgesson · 14 Feb 2007
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

När jag är ute och föreläser om handikapp brukar jag ofta ha med punkten ”Tyck inte synd om mig”. När jag säger det ser jag en hel del märkliga ansiktsuttryck i publiken, och tankarna kommer till mig genom luften: Säger han verkligen att vi inte ska tycka synd om honom? Han som är cp-skadad och varken kan gå eller tala riktigt. Hur kan han kasta ur sig en sådan kommentar?

När jag har allas uppmärksamhet börjar jag tala om livet lite ur mitt perspektiv. Hur jag genom mitt handikapp faktiskt har lärt mig uppskatta det där som många andra tar för givet. Jag försöker hela tiden se det stora i det lilla. För mig är det en glädje att jag över huvud taget lever. Jag kunde ha dött i samband med min förlossning. Jag ser det också som en enorm seger varje gång jag lyckas säga mitt namn så tydligt att folk förstår vad jag säger och inte tar mig som någon annan. Jag har mängder av saker att känna mig glad över och jag trivs med just den jag är. Jag har en underbar familj, en fantastisk fästmö och härliga vänner – vad mer kan man begära?

Men det ska sägas: Man måste träna på att räta på ryggen och bygga upp ett självförtroende. Särskilt i mötet med nya människor. Annars smittas man lätt av ”tyck-om-alla-handikappade-sjukan”, som verkar ha smittat många svenskar. Men lika lite som människor vill ses som offer vill människor bli ett ”tyck-synd-om-objekt”. När jag är ute och föreläser förs ofta handikappfrågor upp på dagordningen och det är bra. Men sättet det görs på, det är det jag vänder mig emot. Man talar för mycket om oss i stället för med oss. Analysera bara den fråga som många kommuner ställer: ”Vad ska vi göra med de handikappade?” Den är fruktansvärt felställd, tycker jag. Den skapar en vi-mot-dem-kultur där handikappade är objekt som måste underhållas, aktiveras och sysselsättas.

Även om Sverige är ett föregångsland vad gäller mänskliga rättigheter och allas lika värde har man ändå en klar och färdig bild av hur den ultimate medborgaren ska se ut. Och där passar inte handikapppade in. Jag stör mig på detta. Jag vill visa – även om jag verkligen inte är något perfekt föredöme – att man faktiskt kan ha det bra fastän man är cp-skadad.

Synen på handikappade som de som hela tiden lider av kronisk självömkan och brist på ett meningsfullt och roligt liv måste få ett slut. Jag blir inte bitter varje gång jag kommer på att min kropp inte gör precis som jag säger. Och jag behöver faktiskt ingen som tycker synd om mig.  

klar

Artikellänk är kopierad

Jonas Helgesson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro