ANNONS
ANNONS
Logo

VAD TYCKER DU?

Detta är en kolumn. Det är en åsikt, betraktelse eller kommentar skriven av en återkommande skribent som är anlitad av Metro. Metro är en partipolitiskt obunden tidning och har inga ledarskribenter.

Vi får aldrig acceptera onaturlig stress som en del av våra liv

Viktor Banke · 8 Feb 2017
Uppdaterad 8 Feb 2017
Det var en helt vanlig dag. Tills jag kom ut från tunnelbanan, korsade gatan, och blev yr. Tills jag fortsatte att vara yr när jag försökte ta hand om mitt barn, skriver Viktor Banke.

Det var en helt vanlig dag. Tills jag kom ut från tunnelbanan, korsade gatan, och blev yr. Tills jag fortsatte att vara yr när jag försökte ta hand om mitt barn, skriver Viktor Banke.


De stressrelaterade sjukskrivningarna ökar kraftigt. Något måste göras. Och det som först måste göras, tror jag, är att prata om det, skriver Viktor Banke.

klar

Artikellänk är kopierad

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det var väl en helt vanlig dag och jag var på väg hem med allt vad det innebär. Snabba steg nerför trapporna på jobbet, snabba steg väl ute på gatan: i vanlig ordning ute i sista stund för att inte vara den som hämtar sist på förskolan. För många bilar på vägen, för mycket folk i bussarna och i tunnelbanan. Reklamskyltar överallt. Ljus, ljud och trängsel. Stillastående människor i rulltrappan att ursäkta sig förbi, en pågående konversation på mobilen under tiden. Och sedan, nere på perrongen, några korta löpsteg för att hinna med tunnelbanetåget och därmed slippa vänta en minut på nästa. Väl inne på tåget ett djupt andetag och sedan fortsätta diskussionen som fortgick på skärmen, kanske svara på något mejl som hunnit komma.

En helt vanlig dag med andra ord. Tills jag kom ut från tunnelbanan, korsade gatan, och blev yr. Tills jag fortsatte att vara yr när jag försökte ta hand om mitt barn. Tills jag försökte läsa bokstäverna i boken vid nattning och inte klarade av det. Eftersom de blandade sig inför mina ögon, kom på fel håll, lät fel i mitt huvud när jag försökte uttala dem. Tills jag höll om mitt barn den kvällen, medan han somnade, och kände att något måste förändras. Att något verkligen måste hända. Jag hade stressat alldeles för länge. I flera år.

Kort dessförinnan hade ännu en vän sjukskrivits. Ännu en ung, aktiv person med socialt liv och många saker att inte kunna tacka nej till. Det kändes som om de började bli många, de som drabbats. I januari i år publicerade DN en artikelserie om stress, som bekräftade detta: stressrelaterade sjukskrivningar har ökat lavinartat de senaste åren. Främst drabbade är kvinnor, samt de som arbetar med människor i skola, vård och omsorg. De som en gång blivit sjukskrivna löper högre risk för framtida sjukskrivningar. Och den som drabbas, drabbas naturligtvis dubbelt. Skammen av att inte ha stått pall, vetskapen om att ekonomin kanske inte går ihop vid ytterligare perioder av sjukdom. Samt, förstås, det faktum att många har osäkra anställningsformer som gör dem ersättningsbara. Och så vidare.

Något måste göras. Och det som först måste göras, tror jag, är att prata om det. (För att vara så vanligt är det fortfarande sällsynt att höra någon berätta om det). Upp med problemet i ljuset, upp med alla symptom och upp med alla systemfel som leder oss dit. Prata om det som om det inte finns något att skämmas för, eftersom det inte finns något att skämmas för. Prata om det som om det skulle kunna drabba alla, oavsett hur stark man är, och hitta sedan strategier för att undvika det. Vi får aldrig acceptera onaturlig stress och/eller utmattning som en naturlig del av våra liv.

+ Säkert! har släppt ett nytt album.– Erik Lundin har inte gjort det.

klar

Artikellänk är kopierad

Viktor Banke
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. Publisher och ansvarig utgivare Thomas Eriksson. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro