ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

20 år sedan olyckan i Tjernobyl

Anna Dziewit · 26 Apr 2006
Uppdaterad 17 Feb 2011
En mor sörjer vid minnesplatsen i Kiev. Hennes son Leonid Toptunov hade sitt arbetsskift på kärnkraftverket när det exploderade för tjugo år sedan.

En mor sörjer vid minnesplatsen i Kiev. Hennes son Leonid Toptunov hade sitt arbetsskift på kärnkraftverket när det exploderade för tjugo år sedan. Foto: Reuters


klar

Artikellänk är kopierad

På museet i Kiev visas bilder av räddningsarbetare och de otillräckliga skyddsdräkter som brandmännen bar. Samtliga brandmän dog av strålningsdoserna.
På museet i Kiev visas bilder av räddningsarbetare och de otillräckliga skyddsdräkter som brandmännen bar. Samtliga brandmän dog av strålningsdoserna.Foto: Stanislaw Lubienski
Leksakerna som barnen lämnade efter sig när området runt Tjernobyl evakuerades finns nu på museet i Kiev.
Leksakerna som barnen lämnade efter sig när området runt Tjernobyl evakuerades finns nu på museet i Kiev.Foto: Stanislaw Lubienski

Kvällen den 25 april 1986 gick larmet och sirenernas genomträngande ljud fyllde kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina, då en del av Sovjetunionen. Reaktor fyra hade exploderat och radioaktiva moln låg redan över städer och byar i området och hade följt nordvästliga vindar över stora delar av Europa. Förhöjd strålning uppmättes till och med i Antarktis.Tjugo är har gått sedan denna katastrof, men i Ukraina är minnet av de tragiska konsekvenserna mycket levande. Nästan alla ukrainska familjer har berörts av Tjernobylkatastrofen. Man glömmer inte, men mycket har förändrats. Ukraina är självständigt igen och kapitalismen har tagit sig ända in i den radioaktiva zonen. Det evakuerade Tjernobylområdet har blivit en turistattraktion - vars like man inte kan finna någon annanstans i världen. – Ska du skriva om Tjernobyl?, säger Marheryta, en ung ukrainska som arbetar i Warszawa men är i Kiev för att besöka sin mor. – Min pappa var byggnadsarbetare och försökte laga reaktorn i Tjernobyl - han var en av dem som arbetade med att få undan det radioaktiva resterna efter explosionen. Han är död. Sedan 10 år. – Alla som kommer från Kievområdet har några offer efter katastrofen i sin familj, säger Marheryta. – Min pappa var byggare. De första dagarna efter explosionen var det ett stort behov av den sortens arbetskraft. Han dog av cancer tio år senare. Som dussintals andra. Det kommer ni att märka.  MUSEET Kiev ligger 200 kilometer från Tjernobyl. För tjugo år sedan skyndade många Kievbor till katastrofplatsen för att hjälpa till i räddningsarbetet. Sovjetregeringen informerade dem inte om riskerna. Ett museum i Kiev har tillägnats denna tragedi. - Att fotografera i tjänsten kostar 350 hryvnas (cirka 70 dollar), per person, säger damen i kassan och tittar misstänksamt på vår kamera. Kapitalismen har luktat till sig ett bra klipp och har inga skrupler. Business är business överallt. Brevid ingången håller en grupp militärer på att putta in en gammal jeep från räddningsarbetet som ska bli en del av utställningen. En jeep från det radioaktiva området. - Inga bilder! Fototillståndet vi just har köpt räcker inte. Det här är en militär hemlighet. Utställningen på andra våningen är riktigt professionell. En grupp tonåringar visas just runt lokalen. De trycker sina pannor mot glaset och läser diplomet och tacket till Oleg Volodymyrow för hans deltagande i uppröjningen efter kärnkraftolyckan. Hans glasögon och tandlösa kam ligger intill. Museiguiden sätter på tv:n. Den visar Pripjat – i dag en död stad 15 kilometer från reaktorn i Tjernobyl. Det är 1986, den 26 april. Ingen har beordrat evakuering. Inga tecken på panik, barn leker i sandlådan, bilar kör på gatorna. Så växlar filmen till en närbild på de rykande ruinerna av den fjärde reaktorn. Ny närbild - på barnen. Avståndsbild - två militärer i skyddsdräkter går förbu barnen. En man i gul t-tröja frågar dem något - vi hör inte vad de säger till varandra. - Evakuering av Pripjat beordrades dagen därpå - den 27 april, säger guiden. Folk fick inte ta med sig någonting från sina hem. De var tvugna att lämna staden så fort som möjligt. För många av dem var det förstås för sent. De hade redan exponerats för höga doser av radioaktiv strålning. I filmen som spelades in under evakueringen ser vi rädda och allvarliga män och kvinnor som lämnar staden. Insåg de faran som de utsatts för? Radioaktivitet har varken lukt eller smak. - Runt omkring reaktorn var stålningen cirka 2 miljarder mikroröntgen. Gränsvärdet är 20. Mikroröntgen, specificerar hon. Utställningsrummen är fyllda av bilder på unga kvinnor och män. De är bara en liten del av den enorma armé som arbetade med den exploderade reaktorn. Det finns utklipp från Sovjetiska tidningar, potentater dekorerar amputerade hjältar, bilder av leende gruvarbetare och brandmän som tar på sig  blytäckta overaller före resan till det radioaktiva helvetet. I nästa rum står en ikon hämtad från zonen. På den ena sidan en bild av ärkeängeln Gabriel, på den andra en räddningsarbetare på korset. - Det finns så många föremål här som kommer från den farliga zonen, är ni inte rädda för stålningen, frågar jag kvinnorna som vaktar utställningen. - Det finns ingenting att vara rädd för, svarar de ohövligt, allt har rengjorts. Vi har alla sett dosimetrarna. Och vi mår bra!ANTI-DISNEYLAND I Kiev, som överallt, finns det dussintals resebyråer. Man kan resa var man vill - Moskva, Vladivostok, Astana, Baku. Men Kievs resebyråer har även ett mycket speciellt erbjudande: en exklusiv resa till Tjernobyl - den största katastrofplatsen. Biljetter till resor till zonen - ett stängt område vaktat av specialtrupper - måste bokas minst ett halvår i förväg. – Jag kanske kan hitta något i slutet av maj, men bara för en person, säger den kvinnliga resebyråanställda när jag ringer från Warzawa. Hon låter irriterad, har bett mig prata engelska i stället för polska. – Vi  behöver inte prata slaviska språk eftersom de flesta av våra kunder kommer från västeuropa och USA. Ryssar och Ukrainare vill inte göra en sådan här resa. – Om vi Kievbor vill se Tjernobyl så åker vi bara dit, säger Sacha, en ung man som kör sin nya Subaro impreza genom stan. Han ser inga problem. – För att ta sig in i zonen den officiella vägen behöver några idiotiska tillstånd, men det finns ställen där man kan ta sig in utan tillstånd, illegalt. Det enda man inte kan göra är att gå i närheten av gamla träd - de är ofta ihåliga och det är lätt att fälla dem. Och kom ihåg - kissa inte på gräset - det är fortfarande mycket radioaktivt. – Jag avråder er från att göra en sådan resa för er egen skull, säger Olga Filimonova på resebyrån New Logic, att resa dit utan en dosimeter är verkligen mycket, mycket farligt. En organiserad resa till zonen varar en halv dag. Under en sådan kort tid är det, enligt resebyråerna, ingen risk för hälsan. Utfärderna organiseras i samarbete med myndigheterna och det är en del av förklaringen till att det är så komplicerat att delta. – Emelllanåt informeras vi om att vi inte kan genomföra några utfärder under en viss tid, säger Filimonova. Och vi kan inte ens fråga om anledningen. Det är nej, och det gäller. Resebyråerna organiserar bara resan till zonens gräns. Resten ligger i händerna på myndigheternas specialister och guider. Vinsten delas dem emellan. Hur, vill ingen berätta. Reseplanen ser ut så här: kort introduktion i säkert uppträdande i zonen, få fototillfällen, stopp nära monumenten och ruinerna, ett kort fotostopp nära den fjärde reaktorn, besök hos anställda på kärnkraftverket och ett besök i spökstaden Pripjat. Avslutningsvis middag, ekologisk och ren, man deltar själv i matlagningen och kontrollerar ingredienserna med en dosimeter. Allt detta för drygt 300 dollar, säger en dam på nästa resebyrå. Det höga priset till trots saknas inte kunder. – Den senaste tiden har jag tvingats säga nej till kunder hela tiden. Det är för många som vill åka. De kommer från hela världen för att se detta katastrofområde. Vi organiserar även resor för regeringsdelegationer och förstås för journalister.I Kiev börjar kvällen att falla. I en trendig bar i centrum samlas unga människor för att dricka öl. – Låt mig presentera er för Katia, säger Sasha. Hon har också något att berätta om ert favoritämne. – Jag bodde med mina föräldrar nära zonen. Dagen före explosionen hade jag förstört telefonen i vårt hus. Ingen kunde ringa till oss så min pappa kallades inte till räddningsarbetet vid kärnkraftverket. Tack vare det lever min pappa idag.

klar

Artikellänk är kopierad

Anna Dziewit
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro