ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Äntligen tar kvinnorna plats

Maria Forsström · 7 Nov 2014
Uppdaterad 7 Nov 2014
Amanda Adolfsson är spänd på att se publikens reaktioner på långfilmsdebuten ”Unga Sophie Bell” : - Man kan säkert vara kritisk mot filmen också. Jag tycker att den har en egen ton och hoppas att den upplevs så, säger hon. Hon är stolt över sin debut men kan i framtiden tänka sig att öppna dörren för att regissera beställningsuppdrag också - ”och inte bara filmer från djupet av mitt hjärta”.

Amanda Adolfsson är spänd på att se publikens reaktioner på långfilmsdebuten ”Unga Sophie Bell” : - Man kan säkert vara kritisk mot filmen också. Jag tycker att den har en egen ton och hoppas att den upplevs så, säger hon. Hon är stolt över sin debut men kan i framtiden tänka sig att öppna dörren för att regissera beställningsuppdrag också - ”och inte bara filmer från djupet av mitt hjärta”. Foto: Stockholms filmfestival


klar

Artikellänk är kopierad

De senaste femtio åren har nio av tio filmer i Sverige regisserats av män, och jämställdheten ser inte bättre ut internationellt – se bara på Oscarvinnarna. En (1) kvinna har vunnit regipriset sedan 1929. Dessutom har stora delar av den kvinnliga filmhistorien raderats ut. Men det finns hopp om framtiden och Stockholms Filmfestival och Nordic Women Film är två av spelarna som försöker förändra situationen, främst här hemma men också genom att inspirera.

I maj förra året gjorde Svenska Filminstitutet ett utspel om jämställdhet i filmbranschen. Där delades det ut fakta som att en enda kvinnlig regissör har vunnit Guldpalmen i Cannes på femtio år, och att nio av tio svenska filmer på lika många år har regisserats av män. Till exempel. Helt enkelt bedrövlig statistik. Men det finns hopp: I onsdags öppnade Stockholms Filmfestival och där har kvinnor vunnit Bronshästen sex av de senaste tio åren. En stor anledning till detta är att de arbetar aktivt med att föra fram kvinnor i branschen.

Git Scheynius är festivaldirektör och har funderat på problemet sedan de startade festivalen för 25 år sedan. - Filmbranschen är otroligt mansdominerad och har varit det sedan urminnes tider. Genom åren har jag intervjuat alla kvinnliga regissörer, hur vi ska bära oss åt för att knuffa fram dem, och det de har haft gemensamt är att de absolut inte velat kvoteras in utan vara där för sina verk, säger hon. De blev dock tvungna att inse att ingenting händer av sig självt. - Vi försökte tänka att det löser sig på sikt, men det som hänt i andra branscher hände inte hos oss av den enkla anledningen att det kostar så mycket pengar att göra film – och männen sitter på pengarna.

I år är 61 av 201 medverkande filmer på Stockholms filmfestival gjorda av kvinnliga regissörer, och det är resultatet av aktiv research. - Den procentuella andelen hos oss är långt ifrån hur verkligheten ser ut. Men vi har inte kvoterat utan sökt upp och tittat, och alla är konstnärliga projekt av hög kvalitet. Vi kan stå för varenda film, säger Git Scheynius.

Dessutom har de blivit hands-on och tillbringat ett antal år med att skrapa ihop pengar till tre långfilmsstipendier särskilt för kvinnor. De har fått drygt fem och en halv miljon kronor vardera, både i rena pengar och i teknik. - Det är förstås en droppe i havet men i alla fall något konkret, och första gången en festival gett sig in i en produktion med kvinnliga förtecken. Och det har väckt uppmärksamhet internationellt, Sverige ses som ett föregångsland.

En av de tre som fått stipendiet är Amanda Adolfsson vars film ”Unga Sophie Bell” gör festivalpremiär på onsdag för att senare ha Sverigepremiär 23 januari. Hon är glad över stödet, men hoppas att det inte ska behöva finnas i evighet. - Som kreatör kanske jag inte är rätt person att uttala mig om det politiska perspektivet men för mig har det varit fantastiskt att få det här stödet. Och det måste väl få vara så här under en övergångsperiod, säger hon.

”Unga Sophie Bell” handlar om en ung kvinna som tvingas handskas med faktumet att hennes bästa vän försvinner precis när de ska flytta till Berlin tillsammans. Amanda Adolfsson hade utvecklat sitt manus ganska länge, men när stipendiet kom valde hon att ta in en medförfattare och omarbeta det. Grundstoryn är dock kvar. - Jag är stolt över filmen, allas insats i den, och att få ha varit delaktig i det här projektet. Jag är väldigt nyfiken på vad folk ska tycka.

Det är ingen vild gissning att också Amanda Adolfsson så småningom kommer att hamna i det stora arkivet hos Nordic Women Film, som främst arbetar med att skriva om filmhistorien och ge plats åt förbigångna kvinnor men också uppdaterar med samtida filmarbetare. De bildades efter Filminstitutets jämställdhetsutspel och inspirerades av en motsvarande sajt för litteraturen. - Det är svårt att veta vad man ska skylla på för att kvinnliga filmskapare försvunnit ur historien fast de funnits där. Biografägare? Filmarkiv? Studior? Men det kanoniserade måste hela tiden revideras, säger Kajsa Hedström som är projektledare för Nordic Women Film.

Åttio procent av det svenska filmarvet är förlorat, men när filmer har återfunnits har kvinnliga filmskapare som Karin Swanström fått ligga på hyllan medan hennes manliga motsvarigheter har restaurerats. - Och vi har redan hittat massor av kvinnor som vi inte visste fanns, säger hon. Men fortfarande är kvinnorna försvinnande få, jämförelsevis. Git Scheynius säger att Stockholms filmfestival kritiserats för att inte ha delat ut någon lifetime award till en kvinna. - Men det finns helt enkelt för få kvinnor som gjort den mängd filmer. Vi kan inte göra om den verklighet som har varit. Och fortfarande är det skrämmande få – ta en vanlig vecka i november. De filmer regisserade av kvinnor som går upp en vecka ligger på 10-15 procent. Det kommer att ta tid, men det kommer att ändras i framtiden.

klar

Artikellänk är kopierad

Maria Forsström
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro