ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Att vara den jobbiga jäveln

Julia Nilsson · 1 Okt 2013
Uppdaterad 1 Okt 2013

klar

Artikellänk är kopierad

 ”Du skickade en alldeles fantastisk novell till oss för ett tag sedan, och det är klart att vi vill publicera den!” Skribenthjärtat har fastnat i halsgropen. Ni vet den där känslan av att det äntligen händer? Det händer nu! Hästen som jag sitter på har en svindlande mankhöjd. Jag vet att jag är någonting. Eller, snarare: jag har bestämt mig för att tro på att jag är någonting. Det betyder tyvärr inte alls att jag vet. Allt som oftast behöver jag rycka mig i alla mina kragar. Sträck på dig, Julia. Lyft upp hakan ytterligare några centimeter. Kasta dig ut, omfamna totalt, skrik JAAAAA. Så kommer nästa mejl. ”Vi har kommit fram till att vi trots allt inte vill publicera din novell, den håller rätt litterär nivå, men passar inte riktigt in. Vårt nästa nummer kommer att ha temat erotik, du kanske kan utveckla din novell och skicka in den igen?” Som att dricka apelsinjuice efter att ha borstat tänderna och det gör så ont att falla ner från mina höga hästar. Klyschiga fosterställningen är ruskigt nära nu och ska vi inte bara dränka alla våra sorger i riktigt dyr choklad eller någonting mousserande? Nej. Vi ska istället lära oss att säga nej, säga ifrån, säga stopp. Jag mejlar tillbaka. Skriver att de växlande löftena är allt annat än professionella, att ingenting ska skrivas om till erotik för att det inte är vad min novell handlar om. Den handlar inte om sex. Den handlar om integritetsövertramp och en obekvämhet i den egna huden. Det hela leder till att de omvärderar, ber tusen gånger om ursäkt, och publicerar min text precis som den är. Men någonting fortsätter att skava. Kanske känslan av att inte riktigt ha blivit förstådd. Eller ännu mer känslan av att återigen behöva vara den där jobbiga. Den som stampar hårdast i golvet och slår näven ännu hårdare i bordet. Att ta på sig den rollen kan vara obehagligt, men det är också så förbaskat nödvändigt. Det finns så mycket som vi accepterar trots att vi inte borde. Det finns så många krav som är okej att ställa. Till exempel kravet ”behandla mig som en aspirerande skribent, inte en lerklump”. Till exempel kravet på en okej lön, tillräckligt långa lunchraster, rimliga arbetstider, kunder som inte slänger sexistiska kommentarer i ens riktning, arbetskollegor som inte viskar hemskheter bakom ens rygg, chefer med genustänk, rak kommunikation. Det finns så mycket som borde vara självklart. Och om vi inte lär oss att säga ifrån så kommer ingenting att förändras. Om vi inte börjar ta oss själva på allvar så kommer ingen annan att göra det heller.

klar

Artikellänk är kopierad

Julia Nilsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro