ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

"Boten Anna" var lyckoträff

Patrik Wirén · 29 Sep 2009
Uppdaterad 14 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Artist: Basshunter Skiva: Bass Generation (Warner)

Basshunter är Sveriges största musikexport just nu. Ja, så är det faktiskt. Anledningen till att jag påminner om detta är för att det är sjukt svårt att förstå när man lyssnar på nya plattan "Bass Generation". Den känns inte ens som att den är gjord för att man ska ta den på allvar. Det saknas tyngd i musiken och blip blop-ljuden låter som tagna från ett tv-spel.

Dessutom är sång inte Basshunters starka sida. Att man sen inte kan låta bli att digga med under vissa delar säger inte så mycket om kvaliten. Det kan man med smurfhits också.

"Bass Generation" låter som att det är gjort av en snubbe hemma på pojkrummet med hjälp av en dator. Och just det, det var ju så det var. Men tyvärr var nog "Boten Anna" en lyckoträff.

Tarantino-soundtrack

Artist: Mean StreetsSkiva: Mean Streets (Sheriff/Warner)

När Amir Chamdin från hiphopgruppen Infinite Mass gör solodebut sker det med hjälp från Hellacopters-Nicke och Dregen. De gör gammaldags garagerock och soul som kryllar av filmreferenser och blinkningar till Martin Scorsese och Marlon Brando. Låter faktiskt som soundtracket till en fräck Tarantinofilm.

Tonårsångest

Artist: ParamoreSkiva: Brand new eyes (Atlantic/Warner)

Paramore fick sitt genombrott med förra albumet, ”Riot”, och följde upp med ett par lika framgångsrika låtar i ”Twilight”. Det är inte svårt att förstå att kidsen älskar gruppens popunk. Sångerskan Hayley Williams och en lyckad kombination av tuggummipop och tonårsångest höjer Paramore över mängden.

Barhängssentimental

Artist: Mange SchmidtSkiva: Odenplan Stockholm 1988 (Razzia/Bonnier Amigo)

Stockholms Slick Rick blir barhängssentimental och högstadienostalgisk när han minns 1988, då han var 15 och hiphop var nytt. Han lånar från dåtida hjältarna Just D och Ratata (och Zarah Leander) och pendlar mellan det påfrestande och tilltalande. Men det är bara ”I min natur” som känns riktigt giftig.

"Soulpop utan karaktär"

Artist: Paloma FaithSkiva: Do you want the truth or something beautiful? (Epic/Sony)

England fortsätter lyfta fram sångerskor som rotat i föräldrarnas skivbackar. Efter Duffy heter senaste stjärnskottet på den souliga retrohimlen Paloma Faith. Sångerskan har en rätt spännande garderob, men låter desto tråkigare. Debuten består av välpaketerad men tämligen karaktärslös soulpop.

klar

Artikellänk är kopierad

Patrik Wirén
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro